När är feminism egentligen okej?

orangina-naturellement

Om jag skulle grovt kategorisera männen jag känner eller har träffat under mina år så skulle jag kunna sätta de i tre kategorier av nivåer av jämställdhet. Den första kategorin är den mest ovanliga. Man skulle kunna kalla kategorin för ”rövhålskategorin”, och där hör sexistiska män hem. De som antastar kvinnor på krogen och inte förstår vad de gjorde fel (ta det som en komplimang!), de som inte trott på att jag som kvinna kan bli professor (gumman måste börja tänka mer realistisk och hitta sin plats!), sammanfattat de som tycker att kvinnor är mindre värda. Jag blir alltid lika chockad när jag träffar en sådan man, eftersom det är så sällan man faktiskt gör det. De är en absolut minoritet. En annan kategori som jag också skulle vilja påstå är en minoritet är den feministiska mannen. Denna är som tur mer vanlig än den sexistiska mannen, och är till tal och handling feministisk och jämställd. Det är han som har F! på sin facebookprofil, jobbar aktivt på att ta hand om hushållet lika mycket som hans partner , och som enligt den första kategorin bara beter sig snällt för att han vill ligga.

Den här texten kommer inte handla om någon av dessa kategorier, utan om den tredje och enligt mig den största. Den handlar om de männen som inte är sexistiska allmänt fast än de ibland omedvetet är det för att de, som Nina Björk skulle säga, har fått en skärva i ögat av patriarkatet. Det är de som bara har män som idoler och som säger att kvinnor är lika värda men ändå aldrig skulle få för sig att vilja kopplas ihop med något som normen säger är ”kvinnligt” (exempelvis rosa kläder). Dessa män brukar ibland vilja prata feministiska idéer, och ibland vara emot de. Eftersom dessa är den vanligaste typen av män jag stöter på, har jag fått massor av tillfällen av fundera på vart gränsen brukar gå för de, när är det egentligen okej att prata om feminism?

Jag var på semester i Prag med två andra tjejer och två andra killar när jag kom på min teori. Jag har en tendens att relativt ofta ta upp feministiska ämnen, vilket jag även gjorde den här resan. Ibland var det okej, och vi hade det trevligt. Alla kom överens om att det var sexistiskt med Oranginas reklam som hade photoshoppat ihop olika djur till att ha människokroppar som var alldeles onaturliga, ett exempel på hur reklam målar upp kvinnan som ett sexigt objekt som säljer. När vi gick hem längst stranden på kvällen och vi tre tjejer fick busvisslingar efter oss, blev smiskade på rumpan eller på andra sätt störda av gamla män som trodde att vi skulle vara intresserade av att ligga med de, kom alla också överens om att det var drygt och en sexistiskt akt av männen. För att sammanfatta min poäng, feminism var okej när det berörde någon annan. När det var ett avlägset företag eller en annan man som syndat var det helt okej att peka fingrar.

Det finns ett fåtal exempel då jag uppmärksammade sexism som skedde inte bara utanför oss, utan också inom gruppen. Dessa två killar vi reste med var snälla och oftast är jämställda, men ibland märks det att de, likt oss, har en skärva i ögat. Det är ur mitt perspektiv inte något att skämmas över och försöka dölja, utan jag tycker det är bättre att föra fram det i ljuset och arbeta med det. Mina åsikter delades inte med de, för att de ville inte från första början erkänna att de hade en skärva. Istället blev jag den bittra feministfittan.

Så där har vi min teori. Feminism är okej så länge den sexistiska är någon annan. Jag tycker att detta på något sätt speglar något positivt – att man inte vill vara sexistisk, att det är något att skämmas över. Å andra sidan tror jag att vi måste erkänna våra sidor som blivit påverkade av patriarkatet för att kunna arbeta med de.

– Marielle

Följ oss på https://www.facebook.com/KortomSamhallet  

Annonser

En reaktion på ”När är feminism egentligen okej?

  1. Bra skrivet. Och du har nog rätt de män som öppet påstår de är feminister säger det nog mest bara för att få vilja ligga och ”håller sig på sin kant”.
    Jag tillhör gruppen av män, den som nog är minst av alla i samhället om jag ska vara ärlig, som hävdar att vi män kan aldrig bli feminister. Feminism är en kvinnorörelse för frigörelsen av kvinnor från patriarkatet.
    Vi kan vara pro-feminism och ni kvinnor kan ‘kröna’ oss till att vara sedda som feministiska allierade. Men jag blir alltid lika tveksam när jag hör en man säga han är feminist.
    På tok för ofta när man ser kvinnor tala om feminism och det finns en man med, så bestämmer mannen agendan på vilken nivå samtalet kommer föras fram. Det är mer regel än undantag.

    Så till andra män där ute vill jag säga: Vi ska sluta tjata och lägga oss i så förbannat mycket och lära oss lyssna istället och ta ett steg åt sidan istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s