Rasismen inom oss

Jag är en tillbakadragen person. Det har jag varit ända sedan jag var liten, både mot nära vänner och främlingar. Kanske på grund av att mina föräldrar själva är introverta, har jag ofta kunnat komma undan med att vara blyg när jag var barn. Jag fick exempelvis tillåtelse att leka själv, istället för att socialisera på släktträffar. När jag blev tonåring var omgivningen inte lika accepterande mot den sortens beteende. Normen är att tonåringar ska älska att vara sociala, gå ut på fester och bygga ut sina sociala nätverk. Jag försökte väldigt hårt att passa den mallen, men kort sagt så lyckades jag inte särskilt bra. Efter ett par år beslöt jag mig för att sluta låtsas, och accepterade att jag inte var särskilt social. Jag började att vara mig själv. När jag var 17 så bytte jag skola och sökte mig till en ny umgängeskrets. Jag ville göra om och göra rätt. På min nya skola skulle jag vara mig själv, utan att skämmas för det. Jag skulle läsa på rasterna istället för att försöka integrera mig i den sociala miljön, och det skulle vara helt okej.

Resultatet blev att jag för första gången blev anklagad för att vara rasist. Första och sista, vilket är tur, för att det kändes väldigt otrevligt. I min nya klass var jag den enda med ljusfärgad hy. Jag hade först inte alls tänkt på att min tillbakadragenhet kunde misstolkas, iallafall inte mer än normalt (i detta fall så är ”normalt” att vissa tror att man tycker illa om personer bara för att man inte säger så mycket till dem). Folk frågade om jag röstade på SD och det gick flera rykten om att jag var en rasist. Jag blev förvirrad och väldigt ledsen över detta, eftersom att vara rasist är något så otroligt negativt. Jag har alltid identifierat mig som någon som tycker att alla människor har samma grundvärde och bör få samma möjligheter oavsett kön, hudfärg, eller andra helt irrelevanta genetiska egenskaper.
Jag reagerade direkt med att sätta mig i en försvarsposition; ”jag är NOLL PROCENT rasist!”. Jag gick ut gymnasiet och fortsatte att sätta mig i samma automatiska försvarsställning; ”NOLL PROCENT rasist”, varje gång ämnet rasism togs upp.

Problemet, som jag ser nu i efterhand, var att jag aldrig hade funderat särskilt mycket över rasism. Jag hade sagt att det var dåligt och nöjt mig med det. Jag hade aldrig fördjupat mig, aldrig lyssnat på utsatta personers berättelser och heller inte analyserat den strukturella rasismen som finns och som gör sig påmind regelbundet när vi ser på film, surfar på sociala medier eller diskuterar med sin gamla släkt. Jag hade ännu mindre blickat inåt, utvärderat mig själv för att se om jag själv bar på fördomar som diskret och enkelt kan smyga sig in i vem som helst. Idag är jag glad att jag blev anklagad för att vara rasist, det är en upplevelse som gett mig möjligheten till att faktiskt jobba med de fördomarna jag lärt mig utan att ens veta om det.

Bristen på introspektion är en av antirasismens hinder, som måste tacklas. Om vi inte medvetet tänker på det och sätter oss emot det, kan vardagsrasismen lätt fastna på än, även om man är en uttalad antirasist. Om vi har växt upp med subtil vardagsrasism, kanske den inte är något vi instinktivt reagerar på. Att medvetet blicka inåt med en kritisk blick kan kännas läskigt, vi hade ju känt oss usla om vi inom oss själva faktiskt råkade hitta fördomar i vårt språkbruk, särbehandlingar av olika etniciteter, eller förutfattade åsikter om olika grupper.
Jag tycker att det är på sätt och vis bra att vi känner så här, eftersom det tyder på att vi är överens om att rasism är något negativt, å andra sidan är det inte effektivt att vara förnekande eller att undvika att analysera oss själva.

Att säga att vi är antirasister är jättebra, men det är bara första steget. Vi måste fortsätta att jobba med det. Att skapa ett jämlikt samhälle är en process som kräver att vi regelbundet, varje gång något går åt fel håll, lägger ny ved på elden. Den brinner fortfarande inte av sig själv. Det krävs att vi är lyhörda för rasism, både när den sker tydligt men även när den yttrar sig subtilt, vilket den oftast gör.
Jag vill inte att vi alla ska börja skuldbelägga oss själva, jag vill bara att alla alltid tar kampen, bland annat genom att upptäcka och förhindra åsikter, beteende och tankar som växt fram ur den postkoloniala rasistiska strukturen vi lever i, både hos andra och inom oss själva. Det är allas ansvar att se till att vi som människor mår bra och behandlas väl.

– Marielle
Följ oss på Facebook!
Annonser

3 reaktioner på ”Rasismen inom oss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s