Ungdomars psykiska ohälsa – Kapitalism (del 1)

Sedan 90-talet har man sett en ökad psykisk ohälsa bland unga. Socialstyrelsen konkluderar i sin rapport från 2003 att det främst handlar om depression, ångestproblematik och missbruk, men att ökningen även till mindre grad berör personlighetsstörningar. Problemen yttrar sig både i att fler och fler tar kontakt med psykiatrin, men också genom att andelen som rapporterar självupplevda problem har ökat. År 1994 uppskattade 2% av landets 16-29 åringar att de själva har ”svåra besvär”. 2006 var siffran mer än 5%, vilket nästan innebär en tredubbling.
.

Det finns inga klara svar som kan förklara denna ökning av psykisk ohälsa. Vissa anser att anledningen bakom ökningen kretsar kring bättre sjukvård. Vården har blivit bättre på att fånga upp unga som mår dåligt. Det är idag lättare att få en diagnos, då anställda inom vården sitter inne med mer kunskap. Att kunskapen har blivit större innebär också att fler terapimetoder har utvecklats, vilket leder till att den utsatta till högre grad känner att denna har något att vinna på att söka sig till en psykolog.


Kapitalismens anda
Idag lever vi i ett kapitalistiskt system. Utan att gå in på den ekonomiska delen är det viktigt att även diskutera den sociala och psykologiska inverkan detta system ger på befolkningar. Kapitalism kan existera i olika former, men dagens form blir ofta hårt kritiserad. Efter 2000-talet har kapitalismen i västvärlden mer och mer baserat sig på själviskhet, individualism och tävlingsinriktad beteende (för mer info rekommenderar jag Buckley & Cassons rapport från 2010). I slutet av dagen är det entreprenörer och företagare som tjänar på detta. Ett resultat har varit ökade klassklyftor, och på denna punkt har Sverige gett en dyster statistisk. OECDs rapport från 2011 visar att klyftorna har på senaste tid ökat mest i Sverige jämfört med alla andra OECD länder, med en 5,7% ökning av relativ fattigdom. År 1995 utsåg OECD Sverige till världens mest jämlika land, men år 2010 hamnade vi på 14:onde plats.
Det är bekräftat att ojämlikhet ger upphov till en olycklig befolkning, där främst de fattiga drabbas, men faktiskt även de rika. Wilkinson & Pickett visade detta samband väldigt tydligt i deras bok Jämlikhetsandan från 2011. Desto ojämlikare ett samhälle är, ju mer marginaliserade, begränsade och mindre värda känner sig de fattiga. Det har visat sig att, så länge man klarar av att försörja sina grundläggande behov på ett rimligt sett, hur rika och nöjda vi känner oss beräknas genom att vi jämför oss med grannen. Det innebär att även om de fattiga i Sverige är rikare än många i kanske Nigeria, är de ändå olyckliga då de har hamnat längst ner på den socioekonomiska hierarkin i landet de lever i. De rikare mår också sämre än rika personer i jämlika länder, då de känner högre misstro och rädsla gentemot resten av samhället. Riktigt intressant är att forskningen på området visar att ojämlika samhällen står i nära samband med höga nivåer av depression, missbruk och problem med impulskontroll. Dålig impulskontroll är förövrigt nära relaterat till ångestproblematik. Om ni minns sedan tidigare, så var det just depression, missbruk och ångestproblematik som har ökat i Sverige.
.

Ökade klyftor har också lett till att fler barnfamiljer beräknas leva i fattigdom, och enligt Rädda Barnen har dessa barn statistiskt sett sämre hälsa, sämre möjligheter att klara av skolan med godkända resultat samt högre risk att utsättas för våld.

.

En egenskap som växt fram ur vårt kapitalistiska samhällsklimat är fokuset på arbete och karriärhets. Det är viktigt att bygga en framgångsrik karriär. Ett sådant mål kräver i de flesta fall väldigt hårt arbete; man bör högutbilda sig och sedan jobba hårt för att avancera i sitt yrke. Denna väg är fylld av stress och kan leda till utmattning. De unga i befolkningen blir också stressade av sådana mål, speciellt de individer som inte lyckas få ett arbete. I ett land där arbete värderas så pass högt kan man lätt som arbetslös känna sig sämre. Stockholms stadsmission betonar i sin rapport från 2013 att både den tuffa arbetsmarknaden samt bristfälliga bostadsmarknaden bidrar till tonåringars ohälsa. Även kraven på hög utbildning ökar. ”1990 kunde det räcka med grundskola för att få jobb. Idag räcker det knappt med gymnasium” berättar Sven Bremberg från Karolinska institutet till SVT (2014).
.

Mitt syfte med denna text är inte att svartmåla kapitalism, men jag tycker att det är viktigt att man analyserar hur ens ekonomiska system påverkar befolkningen psykiskt. Av denna kunskap kan lösningar gro.



Kapitalismen – Del 1
Nästa: Disneydrömmen – Del 2
Kroppen – Del 3

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!


Annonser

2 reaktioner på ”Ungdomars psykiska ohälsa – Kapitalism (del 1)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s