Extremt hyckleri av extremister

Runtom i Europa växer idag nationalismen och högerextremistiska partier, och en av åsikterna de går på val med är att minska antalet flyktingar. Det kan man tycka är absurt i sig, då frågan kan handla om liv eller död för de utsatta, men samtidigt bidrar de nationalistiska partierna, inklusive SD, till att skapa ännu fler flyktingar.

Inför nästa FN-miljömöte ska representanter från hela världen samlas i Paris i december. En av talarna är Anote Tong, president för önationen Kiribati. Tong har och kommer igen att vädja till världens alla makthavare att lägga ned kolindustrin, som enligt Greenpeace står för en tredjedel av alla koldioxidutsläpp. Vädjan grundar sig i en rädsla för att bokstavligt talat drunkna. FN:s klimatpanel har sedan länge vetat om att Kiribati är en av flera önationer som sannolikt kommer att bli obeboeliga om havsnivån stiger, och de är inte ensamma. Marshallöarna och Filippinerna är också i riskzonen, och bara dessa tre öar skulle tillsammans skapa nästan 100 miljoner flyktingar.

SD borde väl rimligtvis ha den bästa miljöpolitiken, om de nu inte vill ha fler flyktingar? Ändå blir SD återkommande underkända i sin miljöpolitik av alla möjliga miljöorganisationer.

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

Läs Naturskyddsföreningens rapport här, eller se sammanfattning på bilden under.

fw

Annonser

Konstnärer sökes

Kort om Samhället planerar för en utställning om hemlöshet och social orättvisa. Tanken är att ställa ut på en mindre biograf i Malmö. Vi planerar fortfarande detaljerna och är upptagna med att få klart vårt material, som består av både film och foto. Tanken är att vara klara våren 2016.

Samtidigt söker vi fler konstnärer som vill vara med och ställa ut! Temat är alltså hemlöshet, fattigdom, social utsatthet och saker som kan följa av det, exempelvis ensamhet. Materialet ska vara barnvänligt.

Är du intresserad? Hör av dig till vår mail, kortomsamhallet@gmail.com, för att dela med dig dina idéer eller för att få mer info!
Vid stort intresse kommer vi att prioritera medlemmar.

11m

Kampen för ozonlagret

earth-from-space-nasa-20141113224928-54653578cf74a

Även om det sedan flera decennier varit känt att vår miljö är hotad av människan har samhället i stort varit trögt när det kommer till att finna nya lösningar och alternativ. Evans (2011) argumenterar i sin bok Environmental governance att anledningen bakom detta kan förklaras med ett antal hinder som måste övervinnas. För det första är vetenskap och forskares fynd en viktig bas ur vilka lösningar kan komma, men miljövetenskapen är tidvis väldigt osäker, då det är svårt att ge exakta förutsägelser. Oftast pratar man om sannolikheter och ger uppskattningar. Orsakerna kan också vara väldigt osäkert kartlagda, då miljöproblem oftast inte uppstår ur en enda mänsklig aktivitet. Dessutom har lösningarna ofta en subjektiv karaktär då de inte är självklara; det finns olika lösningar vars konsekvenser skiljer sig för olika parter. Det sista hindret enligt Evans är faktumet att miljöproblemen inte bryr sig om mänsklighetens uppritade geografiska gränser. Problemen sprider ofta ut sig över geografiska områden som kräver flera länders samarbete, ibland alla länders. Detta är ofta problematiskt då nationers uppbyggnad fostrar snarare konkurrens än samarbete. Situationen uppmuntrar ibland till fenomenet ”free-riders”, vilket innebär att vissa i gruppen, vissa länder, struntar i att ta sitt ansvar och låter andra ta det.

Det finns dock några ljusglimtar i miljödebatten, och i denna text ska jag fördjupa mig i en av dem.

Jorden skyddas av ett ozonlager, som plockar upp en majoritet av solens ultravioletta strålning. Skulle detta lager försvinna, skulle det medföra extrema konsekvenser för både natur och människa, som exempelvis problem för jordbruk, marina ekosystem samt orsaka cancer och gråstarr. Två amerikanska forskare upptäckte 1974 att ozonlagret kan förstöras när man släpper ut CFC-ämne, som fanns i dåtidens kylskåp och sprejburkar. Nästan direkt efter blev frågan ett hett ämne för allmänheten, som ville se ämnena förbjudas, och mycket aktivism bedrevs. Privata nätverk skapades och ur de växte kraftfulla initiativ, som exempelvis kampanjen ”Ban the can” i USA. Sverige, Kanada och USA blev de första som förbjöd CFC-ämnen år 1978, och kort därefter följde nästan hela världen efter.
När frågan började tas upp anordnades flera konferenser där olika aktörer deltog; regeringar, företag, NGO, och aktivister. Regeringar insåg att makten över denna frågan successivt började delas mellan de och internationella organisationer, företag och NGO:s. 1987 skrevs Montrealprotokollet under, ett viktigt protokoll som i princip hela världens länder (196 länder samt Europeiska unionen) skrev under. I detta protokoll kom man överens om att fasa ut farliga CFC-ämnen. Protokollet gav goda effekter. Produktionen av CFC-ämnen föll 95% från slutet av 80-talet till början på 2000-talet.

Det tog 4 år för att ämnet skulle börja förbjudas, efter att första misstanke dök upp. Denna effektivitet och det goda samarbetet mellan olika parter är unikt. Fallet är ett utmärkt exempel på governance (nätverksstyrning, en modernare version av government) då förändring växte ur initiativ och påtryckningar från både allmänheten, företag, politiker och vetenskapsmän- och kvinnor som tillsammans gjorde sig delaktiga i processen och influerade varandra. Nätverken var flexibla och relativt hierarkilösa

Svårigheterna i kampen
En av punkterna som försvårar miljöarbete är enligt Evans vetenskapens osäkerhet. Intressant nog var kopplingen mellan CFC-ämnen och förstörelse av ozonlagret var på denna tid inte säker. Osäkerheten kvarstod även år 1987 när Montrealprotokollet skrevs under. Det innebär att företag gick med på att förändra sin verksamhet, som kostade de tid och pengar, trots att de hade kunnat ducka för ansvaret genom att säga att det inte finns några säkra bevis. Till en början förnekade dock flera företag som berördes av den nya forskningen att CFC-ämnen skulle vara farliga. Detta är vanligt när företag riskerar att minska sin profit. Även konsumenterna riskerade en viss förlust av att fasa ut CFC-ämnen, exempelvis då det krävdes att de fick byta kylskåp. Detta motstånd försvann dock förvånansvärt snabbt!

En framgångsrik kamp
Många miljöfrågor har starkt stöd från allmänheten, och mycket aktivism bedrivs från både internationella och lokala nätverk. Detta leder inte alltid till förändring, men i CFC-frågan var aktivismen en viktig bidragande faktor. Det kanske viktigaste aktivismen ledde till var att den tillsammans med forskare övertalade både media och politiker. Vidare orsakade detta att företag skulle förlora mer på att inte anpassa sig. Det företag som hade världens största produktion av produkter innehållande CFC-ämnen var amerikanska Dupont. Även om det till en början fanns viss förnekelse av de nya forskningsrönen, valde Dupont att bli ledande i alternativ försäljning. De investerade tid och pengar till att finna bra substitut, vilket skulle göra de konkurrenskraftiga på marknaden. När detta väl hade skett satte det press på resterande företag att också ändra på sig, om de var långsamma hade det inneburit en stor finansiell förlust, då konsumenter hade valt bort de. Dupont agerade på detta vis pga att allmänheten i stort ville det. Dock får man även tillägga att det fanns en viss grad av tur som bestämde. Om Dupont styrdes av helt andra människor hade dessa mycket möjligt kunnat agera olika.
Marknaden var i detta fall också en drivande faktor som underlättade att omvändningen skedde så snabbt. Marknaden var dock beroende av det höga trycka från allmänheten. Vi kan återkommande se, i andra miljöfrågor, att trycket mot företagen inte är stora nog för att det ska vara värt för de att förändra sig, vilket leder till förändring uteblir.
Ur konsumentens perspektiv var det för det mesta av godo att företagen ändrade sig. Konsumenten märkte ingen skillnad av de nya sprejburkarna utan CFC-ämnen, ett faktum som skiljer sig från många andra miljöfrågor. Konsumenten behövde inte sänka sin levnadsstandard eller lägga ut en högre summa för produkten. Gällande kylskåp handlade det om en engångssumma för att köpa ett nytt, vilket får ses som ett mindre hinder.

Ozonlagret visade sig vara väldigt känslig för den förändringen vi utsatte det för, och skulle inte ha anpassat sig till situationen. Om vi hade fortsatt använda CFC-ämnen hade detta lett till en ännu större förstörelse, med ännu grövre konsekvenser. Därmed hade man kunnat säga att detta ekologiska system har låg ekologisk resiliens, vilket innebär låg förmåga att absorbera och anpassa sig till störningar och förändringar. Om ozonlagret hade haft hög resiliens hade politikerna kanske valt att inte agera lika snabbt.
Marknaden och politikerna var dock snabba med förändring. Detta kan ha berott på att substitut till CFC-ämne var relativt lätta att hitta och att dessa inte var sämre samt att motivationen var hög. Man kan säga att berörda parter i denna miljöfråga hade hög resiliens, eftersom de var relativt enkelt för de att förändra sig.

Fallet med CFC-ämnena har lärt oss några viktiga saker. Det har lärt oss hur bra det blir när vi agerar snabbt – idag är ozonlagret snart läkt. Det har lärt oss att vi måste konkretisera problemen. Att vi måste lita på forskarna och aktivisterna i ett tidigt skede. Att marknaden inte behöver se klimatkrisen enbart som ett problem, utan även som en möjlighet för innovation, nya arbetstillfällen och utveckling av verksamhet. Världens större företag kan se på Dupont och få det bevisat att det går att ställa om till miljövänliga alternativ utan att det nödvändigtvis behöver medföra något negativt, om man är med och utvecklar dessa alternativ. Och att göra det tidigt kan göra företaget konkurrenskraftigt. Framförallt har vi kanske lärt oss att när alla samhällsaktörer tillsammans jobbar åt samma mål, blir det snabbt en förändring.

Evans, J. P. (2011). Environmental governance. Routledge.

-Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

1473687

Gästblogg om trakasserier

11913049_1482205408758433_1481134306_n

Hej, jag heter Janine Davidsson och idag är jag här och gästbloggar. Jag tänkte ta upp min historia, om att leva under dödshot. Alltså trakasserier och hur mycket det kan skada. Jag vill nå ut till alla olika åldrar unga som vuxna, kram på er!

Det var en sommar och allt var perfekt, solen sken och jag var ung, väldigt ung. På nätet hade jag pratat med en kille väldigt länge, han verkade förstå mig när jag mådde dåligt. Vi pratade om allt, och vi bestämde oss för att ses. Jag stod där mitt i stan och väntade på honom, sedan kom han och det var ej samma person som på alla bilderna.

Veckorna gick och han började trakassera mig, för ingenting. Jag kände rädsla, men berättade inte för någon. Allting blev bara värre och värre, och en 12årig flicka visste ej vad hon skulle göra längre. Min kompis hjälpte mig att polisanmäla, sen vart nästa problem. Berätta för mamma, jag var så rädd och kände skam i hela kroppen. Några dagar senare satt vi på polisförhör och jag fick berätta allting.

Hoten och trakasserierna blev bara värre och värre, jag mådde sämre för varje dag. Det var en händelse som knäckte mig på mitten, och aldrig har jag vart så skärad i själen. Mitt liv fall upp o ner, jag ville ej mera och det fanns ingen anledning för mig att stanna kvar. Varje kväll satt mamma o hållde om mig medans jag grät o skakade. Jag gjorde mig själv illa, helst på ställen folk inte kunde se. Udda ställen. I nattens mörker drunkna jag i tårar och rakblad. Aldrig hade jag känt en sån smärta i bröstet, det var som jag ej kunde känna känslor längre som om allt bara försvann, som om bara livet fall i sär. Jag levde under hot, och min framtid att bli stor o framgångsrik den fanns ej. Inget betydde någonting längre. Jag ville ej känna mer smärta.

Att gå till skolan var min största rädsla, då hans skola låg 100meter ifrån min. Jag var så rädd och vägrade att gå till skolan, vi sökte om skydd och allt möjligt men jag kände att ingen verkade ta detta på största allvar. Jag var hemma från skolan i nästan en månad, jag vågade inte gå utanför dörren. Skolan lät mig inte vara hemma längre och jag bara grät o grät. Vi åkte ner till vårdcentralen och jag blev sjukskriven två månader.

Trakasserierna slutade aldrig och varje dag skrev han hur ful jag var och vad han skulle göra med min kropp. Jag var fortfarande ett barn och kunde ej kontrollera mitt självskadebeteende. Jag blev ärrad för livet. Jag tror inte någon förstår riktigt om hur jag mådde. Jag vill ni ska veta, jag vill ni ska förstå och se hur trakasserier förstör en människa. Jag insåg min självskadebeteende blev för brutalt, och jag satt o skakade för att jag ej vågade ta självmord. Jag kunde inte, jag kunde ej svika min familj, men jag ville ej leva mer.

2013, 7 Januari, föddes en människa som förändrade hela min bild. Denna underbara människan var min lillebror. Han fick mig vilja kämpa, aldrig skulle jag kunna lämna denna vackra människa kvar på jorden. William blev min räddning, och är även min hjälte, han gav mig viljan att fortsätta med livet. Och jag tackar han enormt mycket över detta.

Jag mådde självklart fortfarande dåligt och hela familjen påverkades, att kunna le var ganska svårt dessa tunga dagar. Jag fick hoppa av spanskan i skolan på grund av att jag ej klarade av plugga som vanligt. Att låtsas må bra, att låtsas som allt var okej det var min vardag. Denna händelsen höll på under två år, de två jobbigaste åren i hela mitt unga liv. Sommaren 2014 var det rättegång, det var nog det svåraste av allt. Det fanns så mycket bevis så det var inget snack och saken. Skulle jag må bra nu då? Skulle jag äntligen få frid igen? Nej allt var fortfarande väldigt svårt. Han överklagade domen och jag fick mindre skadestånd, egentligen bryr jag mig ej om pengarna för det betydde ingenting för mig. Aldrig skulle de pengarna fixa mitt hjärta, aldrig skulle pengarna ersätta mina ärr över hela kroppen. Det fanns ingenting som kunde ersätta något. Mitt liv var trasigt, jag var trasig och min familj var trasig.

Idag är jag hela 16 år och har även prövat på att jobba, när man kollar tillbaka på händelsen ser man hur mycket jag ändrats som person. Jag är inte alltid stark men ibland är det okej att inte vara det. Jag mår bra idag och känner att jag lever fritt, vissa dagar är svårare än andra och det får vara så! Jag lever, jag gick igenom något ingen ska behöva uppleva. Jag är evigt tacksam.

Jag vill att ni ska förstå hur mycket ord kan skada, tänk efter innan ni skriver något. Jag hoppas att ni tar hand om varandra, och att ni verkligen tar vara på tiden som finns här. Var ej rädd för att fråga om någon verkligen mår bra, för jag vet hur enkelt det är att ljuga med ett leende på läpparna.

– Janine Davidsson

Följ oss på Facebook för fler texter! Vill du också gästblogga? Maila kortomsamhallet@gmail.com

Effekten av ekonomiska incitament

111

Miljödebatten och klimatforskare har sedan många år tillbaka visat att vi står inför ett massivt klimathot som måste motverkas, annars väntar konsekvenser som kan vara förödande för oss och världen som den ser ut idag. Ändå tycks arbetet gå relativt långsamt framåt, och en av orsakerna verkar vara att miljöarbetet vägs mot ekonomiska syften. Alldeles för ofta tycks ekonomiska förtjänster bli överprioriterade och ett hinder för miljöarbetet. Kanske av just denna anledning är många positiva till att använda pengar som incitament för att få privatpersoner, företag och länder att arbeta mer miljövänligt. Dessa ekonomiska incitament har visats vara effektiva, men räcker det som lösning till klimatkrisen?

Koldioxidskatt och subventioner
9789100142476_200
Ett exempel på ekonomiska incitament är att skatta eller bestraffa icke-miljövänliga aktiviteter. I boken Makten över klimatet skriver Christian Azar (2008) återkommande om hur koldioxidskatten i Sverige har varit väldigt effektiv för att sänka koldioxidutsläpp. Sedan den industriella revolutionen har koldioxidutsläppen varit i stadig tillväxt, och är idag tillsammans med andra växthusgaser ett stort klimathot, med följd av ökade temperaturer runtom i världen. Redan idag har den globala temperaturen ökat med 0.7 celsiusgrader sedan 1900-talet, och ökningen tros bli värre (upp till 6 grader). Detta kan bland annat leda till smältande isar, förstörda ekosystem och uttorkning av geografiska områden. Som svar på detta införde Sverige en skatt för att släppa ut koldioxid. Detta ledde till man i många fall ersatte olja med biobränslen för uppvärmning av hus då det blev mer lönsamt. Även energieffektivisering, exempelvis att se till att man återvinner värme i fabriker istället för att släppa ut den, ökade då även det blev mer lönsamt. I Norge infördes en koldioxidskatt för deras olje- och naturgasutvinning vilket orsakade att företagen tjänade mer på att fånga in koldioxiden och lagra den under jordskorpor, en teknik som funkat effektivt där.
Koldioxidskatt fungerar som en piska, men det finns även morötter. Exempelvis är statliga subventioner avgörande för både Danmarks blomstrande vindenergimarknad, och Japans marknad för solenergi. Subventioner innebär att staten bidrar med pengar för att bära upp och fortsätta utveckla en bransch eller ett företag.

Koldioxidskattens och subventioners effektivitet visar oss att företagen går med på att sänka utsläpp av ekonomiska skäl, framför miljöskäl, i föregående exempel.

Fallgropar med ekonomiska incitament
När det blir ekonomiskt lönsamt att vara miljövänlig kan aktörer spara pengar. Vissa farhågas att detta leder till den så kallade re-bound effekten, vilket innebär att man använder pengarna man har sparat till att konsumera extra mycket. Exempelvis kan sparade kostnader för el året därförinnan leda till att man plötsligt istället har råd med en Thailandresa, och via flyget släpper man alltså ut ännu mer utsläpp. Azar påpekar dock i sin bok att re-boundeffekterna är begränsade. Billigare bilbränsle leder inte till att man kör bil oftare. Effekten existerar dock och är något konsumenter bör ha i åtanke. Satsningar på informationsspridning samt ett ökat intresse för kultur och andra icke-materialistiska sätt att spendera pengar kan vara ett botemedel för re-boundeffekten.
Att se till att brist på miljövänlighet blir ekonomiskt olönsamt har också sina problem. USA, med sina enorma kol- och oljetillgångar, har länge haft en stark lobbyverksamhet emot koldioxidskatter. Ett av huvudargumenten mot koldioxidskatten är att om vi beskattar koldioxid så kommer amerikanska företag att flytta produktionen utomlands, vilket inte bara skulle innebära ett problem för deras ekonomi, med förlorade jobb i USA, utan även ett eventuellt problem för miljön. Problemet med att industrier och verksamhet flyttas utomlands för att undkomma skatter är att det leder till ökade transporter och elen produceras troligen i ett land med sämre miljölagar. En lösning till detta vore att bidra till att u-länderna förbättrar sina miljölagar, men vi ser återkommande att de är kritiska inför detta. De anser ofta att dagens klimatkris har orsakats av västvärldens missbruk av resurser, och att än idag står u-länderna bara för en bråkdel av utsläppen jämfört med i-länderna. Att förbättra miljölagarna kan slå tungt mot deras ekonomi. Många anser att det vore orättvist att förhindra dem från att utvecklas till samma ekonomiska och materiella standard som i-länderna bara för att de ska behöva betala för i-ländernas oansvariga konsumtion. Azar anser att även om detta är en viktig poäng, måste u-länderna ändå förbättra sina miljölagar och sitt klimatarbete. Kanske skulle man kunna använda ordspråket ”två fel gör inte ett rätt” som förklaring.
Det går också att förändra reglerna inom i-länderna angående att flytta produktionen utomlands, exempelvis kan man bestämma att ens egna lands regler gäller även om man flyttar en del av verksamheten utomlands.

Koldioxidskatten fungerade bra, men liknande förslag på skatter väcker även andra känslor hos befolkningen. Ett exempel på detta är köttskatten. Köttkonsumtionen står för 18% av världens utsläpp, och kräver dessutom stora ytor. Om en köttskatt hade kunnat leda till att vi konsumerar mindre kött och istället mer utav andra proteinkällor, tex baljväxter, hade detta gett goda effekter för miljön. Ändå har vi ingen köttskatt, och som Azar (2008) beskriver det har debattklimat idag inte kommit så långt fram i frågan. Enligt mig avslöjar detta en annan svaghet med ekonomiska incitament, nämligen att de inte fungerar för saker vi är villiga att betala lite extra för, vilket verkar vara både kött, men också andra element i vår bekväma västerländska livsstil. Vi har för svårt att ge upp livets goda inslag, för att nedgradera oss. Att vi konsumerar mindre är viktigt för miljön, och om det inte räcker med en högre skatt på varor måste vi ta till andra metoder som kanske inte handlar om ekonomiska incitament överhuvudtaget.

– Marielle Sterner

Välgörenhetsloppis!

Dik Manusch, romani för ”Se människan”, är en gatutidning som säljs av EU-migranter för 50 kr per tidning, där all förtjänst går till försäljaren. Tidningen gör det möjligt för EU-migranter att få en identitet som försäljare, istället för att vara tvingade till att tigga. Ett ytterligare syfte med tidningen är att lyfta vilka förhållanden dessa människor lever under och skapa en debatt och ett engagemang för vad som kan göras.
Kort om Samhället har tillsammans med Hjälp tiggare i Lund, Höörs eldsjälar och Hjälp till självhjälp Karlshamn, börjat distribuera tidningen Dik Manusch i Lund, Höör och Karlshamn. Hittills har tidningen sålt bra och både försäljare och köpare är glada över en chans till alternativ försörjning.

För att ha möjlighet att trycka och distribuera även nästa nummer av tidningen tänkte vi anordna en loppmarknad där alla pengar går oavkortat till tryckning av tidningen. Loppisen kommer att vara den 19 september kl. 6.30 – 15.00 , på Södra Esplanaden i Lund. Du kan även kolla in evenemanget på facebook. Om du har något att skänka som vi kan sälja under loppmarknaden får du gärna höra av dig till vår fbsida eller via mail: kortomsamhallet@gmail.com. Vi tar emot det mesta och behöver din hjälp!

Om du behöver lite inspiration med vad som kan tänkas skänkas, har det än så länge kommit in cd-skivor, dvd-filmer, en Ipod, kläder, skärp, skor, en golfbag med klubbor och leksaker. Jag kommer också att baka goda bullar som man kan köpa tillsammans med kaffe eller juice!

Välkomna!
– Alex Sturesson

Bild: Alex och vän i Indien.

44