Gästblogg om trakasserier

11913049_1482205408758433_1481134306_n

Hej, jag heter Janine Davidsson och idag är jag här och gästbloggar. Jag tänkte ta upp min historia, om att leva under dödshot. Alltså trakasserier och hur mycket det kan skada. Jag vill nå ut till alla olika åldrar unga som vuxna, kram på er!

Det var en sommar och allt var perfekt, solen sken och jag var ung, väldigt ung. På nätet hade jag pratat med en kille väldigt länge, han verkade förstå mig när jag mådde dåligt. Vi pratade om allt, och vi bestämde oss för att ses. Jag stod där mitt i stan och väntade på honom, sedan kom han och det var ej samma person som på alla bilderna.

Veckorna gick och han började trakassera mig, för ingenting. Jag kände rädsla, men berättade inte för någon. Allting blev bara värre och värre, och en 12årig flicka visste ej vad hon skulle göra längre. Min kompis hjälpte mig att polisanmäla, sen vart nästa problem. Berätta för mamma, jag var så rädd och kände skam i hela kroppen. Några dagar senare satt vi på polisförhör och jag fick berätta allting.

Hoten och trakasserierna blev bara värre och värre, jag mådde sämre för varje dag. Det var en händelse som knäckte mig på mitten, och aldrig har jag vart så skärad i själen. Mitt liv fall upp o ner, jag ville ej mera och det fanns ingen anledning för mig att stanna kvar. Varje kväll satt mamma o hållde om mig medans jag grät o skakade. Jag gjorde mig själv illa, helst på ställen folk inte kunde se. Udda ställen. I nattens mörker drunkna jag i tårar och rakblad. Aldrig hade jag känt en sån smärta i bröstet, det var som jag ej kunde känna känslor längre som om allt bara försvann, som om bara livet fall i sär. Jag levde under hot, och min framtid att bli stor o framgångsrik den fanns ej. Inget betydde någonting längre. Jag ville ej känna mer smärta.

Att gå till skolan var min största rädsla, då hans skola låg 100meter ifrån min. Jag var så rädd och vägrade att gå till skolan, vi sökte om skydd och allt möjligt men jag kände att ingen verkade ta detta på största allvar. Jag var hemma från skolan i nästan en månad, jag vågade inte gå utanför dörren. Skolan lät mig inte vara hemma längre och jag bara grät o grät. Vi åkte ner till vårdcentralen och jag blev sjukskriven två månader.

Trakasserierna slutade aldrig och varje dag skrev han hur ful jag var och vad han skulle göra med min kropp. Jag var fortfarande ett barn och kunde ej kontrollera mitt självskadebeteende. Jag blev ärrad för livet. Jag tror inte någon förstår riktigt om hur jag mådde. Jag vill ni ska veta, jag vill ni ska förstå och se hur trakasserier förstör en människa. Jag insåg min självskadebeteende blev för brutalt, och jag satt o skakade för att jag ej vågade ta självmord. Jag kunde inte, jag kunde ej svika min familj, men jag ville ej leva mer.

2013, 7 Januari, föddes en människa som förändrade hela min bild. Denna underbara människan var min lillebror. Han fick mig vilja kämpa, aldrig skulle jag kunna lämna denna vackra människa kvar på jorden. William blev min räddning, och är även min hjälte, han gav mig viljan att fortsätta med livet. Och jag tackar han enormt mycket över detta.

Jag mådde självklart fortfarande dåligt och hela familjen påverkades, att kunna le var ganska svårt dessa tunga dagar. Jag fick hoppa av spanskan i skolan på grund av att jag ej klarade av plugga som vanligt. Att låtsas må bra, att låtsas som allt var okej det var min vardag. Denna händelsen höll på under två år, de två jobbigaste åren i hela mitt unga liv. Sommaren 2014 var det rättegång, det var nog det svåraste av allt. Det fanns så mycket bevis så det var inget snack och saken. Skulle jag må bra nu då? Skulle jag äntligen få frid igen? Nej allt var fortfarande väldigt svårt. Han överklagade domen och jag fick mindre skadestånd, egentligen bryr jag mig ej om pengarna för det betydde ingenting för mig. Aldrig skulle de pengarna fixa mitt hjärta, aldrig skulle pengarna ersätta mina ärr över hela kroppen. Det fanns ingenting som kunde ersätta något. Mitt liv var trasigt, jag var trasig och min familj var trasig.

Idag är jag hela 16 år och har även prövat på att jobba, när man kollar tillbaka på händelsen ser man hur mycket jag ändrats som person. Jag är inte alltid stark men ibland är det okej att inte vara det. Jag mår bra idag och känner att jag lever fritt, vissa dagar är svårare än andra och det får vara så! Jag lever, jag gick igenom något ingen ska behöva uppleva. Jag är evigt tacksam.

Jag vill att ni ska förstå hur mycket ord kan skada, tänk efter innan ni skriver något. Jag hoppas att ni tar hand om varandra, och att ni verkligen tar vara på tiden som finns här. Var ej rädd för att fråga om någon verkligen mår bra, för jag vet hur enkelt det är att ljuga med ett leende på läpparna.

– Janine Davidsson

Följ oss på Facebook för fler texter! Vill du också gästblogga? Maila kortomsamhallet@gmail.com

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s