Ny hemsida

8

Tack WordPress för vår tid ihop, nu har vi skaffat en ny hemsida. Denna hittar du här, http://www.kortomsamhallet.se/

Ni som följt oss via blogg kan inte göra detta på vår nya hemsida. Istället hänvisar vi er till vår facebooksida, https://www.facebook.com/KortomSamhallet/

 

Varma hälsningar,

Styrelsen i Kort om Samhället

Hur vi inkluderar asexuella i samhället

Sex och sexualitet är en viktig del av alla människors liv. Det pågår en massa bra debatter kring hur vi kan inkludera olika läggningar bättre, men asexualitet blir återkommande lämnat utanför. Här har jag samlat några tips till alla som inte är asexuella, om hur man bättre kan behandla och inkludera asexuella.

Mitt första och största tips är att sluta ge oss tips. Skulle du säga till en homosexuell ”men har du testat det här och det här?”. Skulle du tipsa en bisexuell att vara mer heterosexuell? Skulle du säga till en transsexuell att det går över? Förmodligen inte, så sluta tipsa asexuella om hur vi kan byta läggning. Detta är inte en fas, inte ett val. Det är inte heller att leka svårflörtad eller något annat påhitt. Asexuella blir återkommande inte trodda på och det måste förändras.

En annan sak att sluta med är att försöka leta efter anledningar. Vissa verkar exempelvis anta att asexuella har blivit asexuella på grund av sexuella övergrepp eller dylikt. Kort sagt är detta falskt, av samma anledning som att folk inte är heterosexuella för att de blivit sexuellt utnyttjade av andra med samma kön, eller är homosexuella för att de blivit utnyttjade av andra med det motsatta könet.

Det skrivs återkommande artiklar och snackas om hur vi måste bli sexuellt öppna, som en del av en frigörelse. Det hade varit trevligt om folk kan sluta anta att alla är sexuella och inse att man kan vara öppen som person utan att behöva vara sexuell. Alldeles för ofta stöter jag på åsikter om hur ”tråkigt svennig” man är om man inte är sexuellt frigjord. Vi måste börja respektera att vissa inte vill ha sex.

Det pågår en väldigt viktig debatt om hur man kan representera homo/trans/bisexuella i media. Det är framförallt heterosexuella som syns i media, filmer, serier samt böcker, och självklart ska andra läggningar också få följa t.ex. kärlekshistorier som de kan relatera till. När ska asexualitet inkluderas i den debatten? Jag tror att alla kan på rak arm nämna historier som handlar om hetero/trans/homo/bisexuella, exempelvis är Orange is the new black duktiga på att inkludera alla dessa läggningar. Kan någon nämna en kärlekshistoria som handlar om asexuella? (Om ni kan, maila mig! Jag har länge letat).

Alla vet att homo/trans/bisexuella finns. Få har koll på vad asexualitet är, och få tänker på att människor man träffar kanske är asexuella, även om det bor cirka 100 000 asexuella i Sverige. Så som jag har uppfattat det orsakar bristen på kunskap en ond cirkel, där den asexuella gärna undviker att tala om sin läggning för att slippa stela frågor och fördomar. Man undviker ofta en underlig stämning om man bara låtsas vara sexuell, och om man väljer att inte göra det blir man ofta exkluderad i många sociala samtal. Många asexuella känner att de ständigt måste anpassa sig efter en sexuell värld. Tiden är kommen för att detta inte längre ska behöva göras.

Begreppsdefinition
Asexualitet definieras så här av RFSL: ”En person som inte har någon sexlust eller inte önskar inkludera andra i sin sexualitet. Begreppet används olika av olika personer”. Detta innebär vidare att asexuella fortfarande kan bli kära i andra. En variant är demi/gråsexuell vilket innebär att man kan tycka om sex, men det krävs att man har utvecklat en stark känslomässig relation till den andra först.

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

Psykologi är ett botemedel mot rasism

IMG_4732Psykologisk kunskap kan hjälpa till att förändra oss själva, och därmed att förändra våra samhällsstrukturer. Kunskap om varför rasism och annan diskriminering uppstår, är en viktig del av lösningen och bör därför läras ut i grundskolan, till unga som fortfarande håller på att bygga upp sin verklighetsuppfattning. Skriv under vår namninsamling Inför psykologi i grundskolan här!

Rasism och diskriminering är strukturella samhällsproblem. Om man vill motarbeta rasism måste man undersöka vart problemen och strukturen faktiskt sitter. Mitt personliga svar på detta är att strukturen sitter i befolkningens hjärnor, och överlever på grund av våran kognition och mentala liv. Detta innebär att man måste ta hänsyn till psykologi, sociologi och liknande vetenskaper för att kunna förändra samhällsstrukturen. Man måste lära sig om sina egna samt andras psykologiska funktioner, som exempelvis förklarar varför man skapar sociala grupper och hierarkier, hur man projicerar över dåliga egenskaper och skapar snedvridna uppfattningar om andra grupper som metod för att lyfta den egna gruppen. Om hur fördomar byggs upp och vidmakthålls. Om begrepp som självuppfyllande profetia. Att lära sig om psykologi redan som ung, hade hjälpt många med tidig förståelse av samhället och att få en djupare självinsikt.

Att lära sig om hur något fungerar är grundläggande för att man ska kunna förändra det. Om man går till terapi för att förändra något hos sig själv, exempelvis för att eliminera en fobi eller lära sig att hantera ångest, så är det viktigt att man lär sig att förstå varför och hur problemen uppstår. Detta gäller naturligtvis inte bara inom psykologin, utan exempelvis är det också svårt bygga om en dator eller att omvandla ett matrecept om man inte har den grundläggande kunskapen som krävs.

Ska samhället bekämpa rasism och annan diskriminering måste befolkningen få rätt verktyg för att förstå varför rasism uppkommer och överlever. Samhällsstrukturer och fördomar överförs av vuxna till barn tidigt, så dessa verktyg måste därför även läras ut i yngre åldrar. Detta är en av flera argument till varför föreningen Kort om Samhället har startat namninsamlingen Inför psykologi i grundskolan. Som man hör i namnet på listan, handlar den om att vädja till regeringen att utreda möjligheten för psykologiundervisning i grundskolan. Skolan lär redan ut biologi; om fysiska sjukdomar, hur vår kropp fungerar och vad man ska tänka på för att sköta om den, och det är dags att vi behandlar vårt inre, mentala liv likadant. Vartenda barn och vuxen individ gynnas av kunskap om sig själv och om hur man kan utvecklas. Dessutom är psykologi inte bara nödvändigt, det är också ett väldigt spännande ämne att lära sig mer om.

Skriv under vår namninsamling Inför psykologi i grundskolan här!

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

Låt oss skämmas och vara stolta över det

011

Jag har på flera ställen i media sett Carina Nilsson (S), kommunalråd för socialtjänst, vård och omsorg i Malmö, uttala att det är EU-migranters eget ansvar att ordna med bostad under sin vistelse i Sverige.
Resonemanget är i och för sig förståeligt.
EU-migranterna räknas inte som flyktingar, därför har vi inget tekniskt ansvar (om vi inte börjar dra in mänskliga rättigheter i ekvationen) att ordna med boende. Men det är även ett sätt att avsäga sig ett moraliskt ansvar.

Varför räknas dessa EU-migranter förresten inte som flyktingar? De kommer hit för att fly från en ännu värre situation i sitt hemland. Ofta även i desperation för att hjälpa de i sin familj som är kvar. Om situationen hade varit omvänd – om Sverige hade varit som Rumänien och Rumänien som Sverige – så hade de av oss som har det sämst förmodligen gjort samma val. Eftersom valet går att göra. De får vara här i tre månader, även utan jobb och bostad. Det har vi åtagit oss när vi gått med i EU.
EU-migranter gör inget olagligt. Det är inte olagligt att tigga i Sverige.

Den springande punkten är just moraliskt och medmänskligt ansvar. Inte tekniskt ansvar (även om vi skulle kunna argumentera att mänskliga rättigheter ger oss även ett tekniskt ansvar).
Vilket moraliskt ansvar har vi för att det befinner sig människor i vår stad som bor i något som liknar kåkstäder, som lever i en misär som för de flesta svenskar är helt främmande?
Det är där folk resonerar olika.

Vissa hävdar att det moraliska och medmänskliga ansvaret ligger helt på hemlandet.
Med viss rätt. Hemlandet har definitivt ett ansvar. Men vi snackar om länder här som antingen inte kan eller vill hjälpa dessa människor. Att lägga över ett ansvar på någon annan som inte kan axla det är inte acceptabelt.
Vi skall naturligtvis hantera migrantfrågan även internationellt. Vi måste försöka hjälpa hemlandet att hjälpa sina medborgare. Men problemen för EU-migranterna kvarstår tills detta bär frukt.
Och vem tror vi förresten att vi är när vi anklagar migranternas hemländer för att inte ta hand om sina egna? Vi kan ju inte göra det själv. Vi har gott om egna hemlösa som lever på ungefär samma sätt som migranterna.

Och då plötsligt är vi där… nästa besvärjelse för att värja sig mot dåligt samvete: ”Vi måste ta hand om våra egna först.”.
Plötsligt inkluderar vi våra egna hemlösa i samma grupp som vi själva. Något som vi inte har gjort på väldigt länge. För vilka av de som nu helt oväntat förordar kollektivt ansvar för våra hemlösa gjorde någonsin något för dem innan migranterna började pryda våra gator? Vilka gör något nu? Ingen… Man använder nämligen ordet ”vi” väldigt selektivt för att undvika att ta eget ansvar.
När vi säger ”vi” i meningen ”Vi måste ta hand om våra egna först.” så menar vi nämligen staten, kommunen, hjälporganisationer… ja vilka som helst utom oss själva. Det är ju inte vårt personliga ansvar.

Dags för en bekännelse… Jag har inte bjudit in några EU-migranter att bo hos mig. Jag gör i grunden samma sak som alla andra. Jag är också rädd, bekväm och på äkta svenskt maner – främlingsskygg och nästan sjukligt mån om min egna privata sfär.
Skillnaden är att jag inte skyller ifrån mig. När jag går förbi en tiggare och känner att jag inte har råd att lägga några mynt för fjärde gången samma dag så ser jag inte bort. Jag försöker se människan i ögonen, hälsa i alla fall med en nickning och ibland med en klapp på axeln och konfronterar samtidigt mina egna svagheter. Jag får dåligt samvete, och jag försöker inte förklara bort det. Jag är glad för att jag har ett samvete som kan ta sina törnar ibland.

Med detta sagt… vi BORDE skämmas.
Kanske inte i första hand för att vi inte bjuder in migranter att bo hemma hos oss. Mer därför att vi är så väldigt hala när det gäller att ta hand om andra. Att vi istället för att konfrontera vårt obehag när vi ser tiggare på våra gator för vad det är – dåligt samvete – i stället bestämmer oss för att se bort och att hitta på ursäkter varför vi inte behöver hjälpa till. Men det allra värsta… för att vi lägger över skulden för våra egna obehag på andra. Att vi låter obehaget gå över i ilska och främlingsfientlighet.

– Christoffer Göransson
Följ oss på Facebook!

Extremt hyckleri av extremister

Runtom i Europa växer idag nationalismen och högerextremistiska partier, och en av åsikterna de går på val med är att minska antalet flyktingar. Det kan man tycka är absurt i sig, då frågan kan handla om liv eller död för de utsatta, men samtidigt bidrar de nationalistiska partierna, inklusive SD, till att skapa ännu fler flyktingar.

Inför nästa FN-miljömöte ska representanter från hela världen samlas i Paris i december. En av talarna är Anote Tong, president för önationen Kiribati. Tong har och kommer igen att vädja till världens alla makthavare att lägga ned kolindustrin, som enligt Greenpeace står för en tredjedel av alla koldioxidutsläpp. Vädjan grundar sig i en rädsla för att bokstavligt talat drunkna. FN:s klimatpanel har sedan länge vetat om att Kiribati är en av flera önationer som sannolikt kommer att bli obeboeliga om havsnivån stiger, och de är inte ensamma. Marshallöarna och Filippinerna är också i riskzonen, och bara dessa tre öar skulle tillsammans skapa nästan 100 miljoner flyktingar.

SD borde väl rimligtvis ha den bästa miljöpolitiken, om de nu inte vill ha fler flyktingar? Ändå blir SD återkommande underkända i sin miljöpolitik av alla möjliga miljöorganisationer.

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

Läs Naturskyddsföreningens rapport här, eller se sammanfattning på bilden under.

fw

Kampen för ozonlagret

earth-from-space-nasa-20141113224928-54653578cf74a

Även om det sedan flera decennier varit känt att vår miljö är hotad av människan har samhället i stort varit trögt när det kommer till att finna nya lösningar och alternativ. Evans (2011) argumenterar i sin bok Environmental governance att anledningen bakom detta kan förklaras med ett antal hinder som måste övervinnas. För det första är vetenskap och forskares fynd en viktig bas ur vilka lösningar kan komma, men miljövetenskapen är tidvis väldigt osäker, då det är svårt att ge exakta förutsägelser. Oftast pratar man om sannolikheter och ger uppskattningar. Orsakerna kan också vara väldigt osäkert kartlagda, då miljöproblem oftast inte uppstår ur en enda mänsklig aktivitet. Dessutom har lösningarna ofta en subjektiv karaktär då de inte är självklara; det finns olika lösningar vars konsekvenser skiljer sig för olika parter. Det sista hindret enligt Evans är faktumet att miljöproblemen inte bryr sig om mänsklighetens uppritade geografiska gränser. Problemen sprider ofta ut sig över geografiska områden som kräver flera länders samarbete, ibland alla länders. Detta är ofta problematiskt då nationers uppbyggnad fostrar snarare konkurrens än samarbete. Situationen uppmuntrar ibland till fenomenet ”free-riders”, vilket innebär att vissa i gruppen, vissa länder, struntar i att ta sitt ansvar och låter andra ta det.

Det finns dock några ljusglimtar i miljödebatten, och i denna text ska jag fördjupa mig i en av dem.

Jorden skyddas av ett ozonlager, som plockar upp en majoritet av solens ultravioletta strålning. Skulle detta lager försvinna, skulle det medföra extrema konsekvenser för både natur och människa, som exempelvis problem för jordbruk, marina ekosystem samt orsaka cancer och gråstarr. Två amerikanska forskare upptäckte 1974 att ozonlagret kan förstöras när man släpper ut CFC-ämne, som fanns i dåtidens kylskåp och sprejburkar. Nästan direkt efter blev frågan ett hett ämne för allmänheten, som ville se ämnena förbjudas, och mycket aktivism bedrevs. Privata nätverk skapades och ur de växte kraftfulla initiativ, som exempelvis kampanjen ”Ban the can” i USA. Sverige, Kanada och USA blev de första som förbjöd CFC-ämnen år 1978, och kort därefter följde nästan hela världen efter.
När frågan började tas upp anordnades flera konferenser där olika aktörer deltog; regeringar, företag, NGO, och aktivister. Regeringar insåg att makten över denna frågan successivt började delas mellan de och internationella organisationer, företag och NGO:s. 1987 skrevs Montrealprotokollet under, ett viktigt protokoll som i princip hela världens länder (196 länder samt Europeiska unionen) skrev under. I detta protokoll kom man överens om att fasa ut farliga CFC-ämnen. Protokollet gav goda effekter. Produktionen av CFC-ämnen föll 95% från slutet av 80-talet till början på 2000-talet.

Det tog 4 år för att ämnet skulle börja förbjudas, efter att första misstanke dök upp. Denna effektivitet och det goda samarbetet mellan olika parter är unikt. Fallet är ett utmärkt exempel på governance (nätverksstyrning, en modernare version av government) då förändring växte ur initiativ och påtryckningar från både allmänheten, företag, politiker och vetenskapsmän- och kvinnor som tillsammans gjorde sig delaktiga i processen och influerade varandra. Nätverken var flexibla och relativt hierarkilösa

Svårigheterna i kampen
En av punkterna som försvårar miljöarbete är enligt Evans vetenskapens osäkerhet. Intressant nog var kopplingen mellan CFC-ämnen och förstörelse av ozonlagret var på denna tid inte säker. Osäkerheten kvarstod även år 1987 när Montrealprotokollet skrevs under. Det innebär att företag gick med på att förändra sin verksamhet, som kostade de tid och pengar, trots att de hade kunnat ducka för ansvaret genom att säga att det inte finns några säkra bevis. Till en början förnekade dock flera företag som berördes av den nya forskningen att CFC-ämnen skulle vara farliga. Detta är vanligt när företag riskerar att minska sin profit. Även konsumenterna riskerade en viss förlust av att fasa ut CFC-ämnen, exempelvis då det krävdes att de fick byta kylskåp. Detta motstånd försvann dock förvånansvärt snabbt!

En framgångsrik kamp
Många miljöfrågor har starkt stöd från allmänheten, och mycket aktivism bedrivs från både internationella och lokala nätverk. Detta leder inte alltid till förändring, men i CFC-frågan var aktivismen en viktig bidragande faktor. Det kanske viktigaste aktivismen ledde till var att den tillsammans med forskare övertalade både media och politiker. Vidare orsakade detta att företag skulle förlora mer på att inte anpassa sig. Det företag som hade världens största produktion av produkter innehållande CFC-ämnen var amerikanska Dupont. Även om det till en början fanns viss förnekelse av de nya forskningsrönen, valde Dupont att bli ledande i alternativ försäljning. De investerade tid och pengar till att finna bra substitut, vilket skulle göra de konkurrenskraftiga på marknaden. När detta väl hade skett satte det press på resterande företag att också ändra på sig, om de var långsamma hade det inneburit en stor finansiell förlust, då konsumenter hade valt bort de. Dupont agerade på detta vis pga att allmänheten i stort ville det. Dock får man även tillägga att det fanns en viss grad av tur som bestämde. Om Dupont styrdes av helt andra människor hade dessa mycket möjligt kunnat agera olika.
Marknaden var i detta fall också en drivande faktor som underlättade att omvändningen skedde så snabbt. Marknaden var dock beroende av det höga trycka från allmänheten. Vi kan återkommande se, i andra miljöfrågor, att trycket mot företagen inte är stora nog för att det ska vara värt för de att förändra sig, vilket leder till förändring uteblir.
Ur konsumentens perspektiv var det för det mesta av godo att företagen ändrade sig. Konsumenten märkte ingen skillnad av de nya sprejburkarna utan CFC-ämnen, ett faktum som skiljer sig från många andra miljöfrågor. Konsumenten behövde inte sänka sin levnadsstandard eller lägga ut en högre summa för produkten. Gällande kylskåp handlade det om en engångssumma för att köpa ett nytt, vilket får ses som ett mindre hinder.

Ozonlagret visade sig vara väldigt känslig för den förändringen vi utsatte det för, och skulle inte ha anpassat sig till situationen. Om vi hade fortsatt använda CFC-ämnen hade detta lett till en ännu större förstörelse, med ännu grövre konsekvenser. Därmed hade man kunnat säga att detta ekologiska system har låg ekologisk resiliens, vilket innebär låg förmåga att absorbera och anpassa sig till störningar och förändringar. Om ozonlagret hade haft hög resiliens hade politikerna kanske valt att inte agera lika snabbt.
Marknaden och politikerna var dock snabba med förändring. Detta kan ha berott på att substitut till CFC-ämne var relativt lätta att hitta och att dessa inte var sämre samt att motivationen var hög. Man kan säga att berörda parter i denna miljöfråga hade hög resiliens, eftersom de var relativt enkelt för de att förändra sig.

Fallet med CFC-ämnena har lärt oss några viktiga saker. Det har lärt oss hur bra det blir när vi agerar snabbt – idag är ozonlagret snart läkt. Det har lärt oss att vi måste konkretisera problemen. Att vi måste lita på forskarna och aktivisterna i ett tidigt skede. Att marknaden inte behöver se klimatkrisen enbart som ett problem, utan även som en möjlighet för innovation, nya arbetstillfällen och utveckling av verksamhet. Världens större företag kan se på Dupont och få det bevisat att det går att ställa om till miljövänliga alternativ utan att det nödvändigtvis behöver medföra något negativt, om man är med och utvecklar dessa alternativ. Och att göra det tidigt kan göra företaget konkurrenskraftigt. Framförallt har vi kanske lärt oss att när alla samhällsaktörer tillsammans jobbar åt samma mål, blir det snabbt en förändring.

Evans, J. P. (2011). Environmental governance. Routledge.

-Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

1473687

Effekten av ekonomiska incitament

111

Miljödebatten och klimatforskare har sedan många år tillbaka visat att vi står inför ett massivt klimathot som måste motverkas, annars väntar konsekvenser som kan vara förödande för oss och världen som den ser ut idag. Ändå tycks arbetet gå relativt långsamt framåt, och en av orsakerna verkar vara att miljöarbetet vägs mot ekonomiska syften. Alldeles för ofta tycks ekonomiska förtjänster bli överprioriterade och ett hinder för miljöarbetet. Kanske av just denna anledning är många positiva till att använda pengar som incitament för att få privatpersoner, företag och länder att arbeta mer miljövänligt. Dessa ekonomiska incitament har visats vara effektiva, men räcker det som lösning till klimatkrisen?

Koldioxidskatt och subventioner
9789100142476_200
Ett exempel på ekonomiska incitament är att skatta eller bestraffa icke-miljövänliga aktiviteter. I boken Makten över klimatet skriver Christian Azar (2008) återkommande om hur koldioxidskatten i Sverige har varit väldigt effektiv för att sänka koldioxidutsläpp. Sedan den industriella revolutionen har koldioxidutsläppen varit i stadig tillväxt, och är idag tillsammans med andra växthusgaser ett stort klimathot, med följd av ökade temperaturer runtom i världen. Redan idag har den globala temperaturen ökat med 0.7 celsiusgrader sedan 1900-talet, och ökningen tros bli värre (upp till 6 grader). Detta kan bland annat leda till smältande isar, förstörda ekosystem och uttorkning av geografiska områden. Som svar på detta införde Sverige en skatt för att släppa ut koldioxid. Detta ledde till man i många fall ersatte olja med biobränslen för uppvärmning av hus då det blev mer lönsamt. Även energieffektivisering, exempelvis att se till att man återvinner värme i fabriker istället för att släppa ut den, ökade då även det blev mer lönsamt. I Norge infördes en koldioxidskatt för deras olje- och naturgasutvinning vilket orsakade att företagen tjänade mer på att fånga in koldioxiden och lagra den under jordskorpor, en teknik som funkat effektivt där.
Koldioxidskatt fungerar som en piska, men det finns även morötter. Exempelvis är statliga subventioner avgörande för både Danmarks blomstrande vindenergimarknad, och Japans marknad för solenergi. Subventioner innebär att staten bidrar med pengar för att bära upp och fortsätta utveckla en bransch eller ett företag.

Koldioxidskattens och subventioners effektivitet visar oss att företagen går med på att sänka utsläpp av ekonomiska skäl, framför miljöskäl, i föregående exempel.

Fallgropar med ekonomiska incitament
När det blir ekonomiskt lönsamt att vara miljövänlig kan aktörer spara pengar. Vissa farhågas att detta leder till den så kallade re-bound effekten, vilket innebär att man använder pengarna man har sparat till att konsumera extra mycket. Exempelvis kan sparade kostnader för el året därförinnan leda till att man plötsligt istället har råd med en Thailandresa, och via flyget släpper man alltså ut ännu mer utsläpp. Azar påpekar dock i sin bok att re-boundeffekterna är begränsade. Billigare bilbränsle leder inte till att man kör bil oftare. Effekten existerar dock och är något konsumenter bör ha i åtanke. Satsningar på informationsspridning samt ett ökat intresse för kultur och andra icke-materialistiska sätt att spendera pengar kan vara ett botemedel för re-boundeffekten.
Att se till att brist på miljövänlighet blir ekonomiskt olönsamt har också sina problem. USA, med sina enorma kol- och oljetillgångar, har länge haft en stark lobbyverksamhet emot koldioxidskatter. Ett av huvudargumenten mot koldioxidskatten är att om vi beskattar koldioxid så kommer amerikanska företag att flytta produktionen utomlands, vilket inte bara skulle innebära ett problem för deras ekonomi, med förlorade jobb i USA, utan även ett eventuellt problem för miljön. Problemet med att industrier och verksamhet flyttas utomlands för att undkomma skatter är att det leder till ökade transporter och elen produceras troligen i ett land med sämre miljölagar. En lösning till detta vore att bidra till att u-länderna förbättrar sina miljölagar, men vi ser återkommande att de är kritiska inför detta. De anser ofta att dagens klimatkris har orsakats av västvärldens missbruk av resurser, och att än idag står u-länderna bara för en bråkdel av utsläppen jämfört med i-länderna. Att förbättra miljölagarna kan slå tungt mot deras ekonomi. Många anser att det vore orättvist att förhindra dem från att utvecklas till samma ekonomiska och materiella standard som i-länderna bara för att de ska behöva betala för i-ländernas oansvariga konsumtion. Azar anser att även om detta är en viktig poäng, måste u-länderna ändå förbättra sina miljölagar och sitt klimatarbete. Kanske skulle man kunna använda ordspråket ”två fel gör inte ett rätt” som förklaring.
Det går också att förändra reglerna inom i-länderna angående att flytta produktionen utomlands, exempelvis kan man bestämma att ens egna lands regler gäller även om man flyttar en del av verksamheten utomlands.

Koldioxidskatten fungerade bra, men liknande förslag på skatter väcker även andra känslor hos befolkningen. Ett exempel på detta är köttskatten. Köttkonsumtionen står för 18% av världens utsläpp, och kräver dessutom stora ytor. Om en köttskatt hade kunnat leda till att vi konsumerar mindre kött och istället mer utav andra proteinkällor, tex baljväxter, hade detta gett goda effekter för miljön. Ändå har vi ingen köttskatt, och som Azar (2008) beskriver det har debattklimat idag inte kommit så långt fram i frågan. Enligt mig avslöjar detta en annan svaghet med ekonomiska incitament, nämligen att de inte fungerar för saker vi är villiga att betala lite extra för, vilket verkar vara både kött, men också andra element i vår bekväma västerländska livsstil. Vi har för svårt att ge upp livets goda inslag, för att nedgradera oss. Att vi konsumerar mindre är viktigt för miljön, och om det inte räcker med en högre skatt på varor måste vi ta till andra metoder som kanske inte handlar om ekonomiska incitament överhuvudtaget.

– Marielle Sterner

Namninsamling: Psykologi i grundskolan!

Sammanfattning

Vi har startat en namninsamling med syfte att uppmana Sverige att kolla över möjligheterna att införa psykologi som ämne i grundskolan. För oss är det oförståeligt att ett ämne, så spännande och så viktigt, inte tas på större allvar. Psykologi är ett tungt vetenskapligt ämne och behovet av människor som är utbildade och jobbar inom psykologiska fält förväntas växa med 12% inom de närmsta tio åren.

Sveriges unga mår allt sämre enligt socialstyrelsens rapport från 2013, och oavsett vad orsakerna är vet vi tack vare olika studier att psykologisk undervisning kan hjälpa. Det har både en förebyggande effekt och lindrar symptomen hos dem som redan blivit sjuka. Psykiska sjukdomar dyker i regel upp i tonåren, och därför är det väldigt viktigt att vi sätter in förebyggande åtgärder tidigt.

I en amerikansk studie fick 28 elever i årskurs 8 testa att ha psykologi som ämne under en termin. Eleverna var i helhet väldigt glada och mycket intresserade i ämnet, och utvecklades på ett sätt som andra skolämnen inte kan utveckla elever. Bland annat ansåg de sig kunna navigera i samhället bättre, många gav upp vidskeplig tro, de sade sig förstå deras egna och andras rädslor bättre samt lärde sig att komma över sina egna rädslor.

Enligt skolverket ska våra elever få lärdom om sig själva och sin omgivning. Hur är det möjligt, om man inte lär sig mer om vår hjärna, våra känslor, beteenden och tankar? Vi anser att undervisningen inte är komplett utan psykologi.

Vi kräver
* Att regeringen aktivt jobbar för att utveckla och modernisera grundskolans ämnen genom att införa mer psykologi.
* Att regeringen utför en utredning i frågan, och undersöker huruvida psykologi i grundskolan är positivt eller inte för våra elever.

SKRIV UNDER HÄR
GLÖM EJ ATT VERIFIERA ORDENTLIGT!
Oavsett om verifikationen gick bra till eller ej kommer det att stå ”tack för att du skrev under”.
Dubbelchecka därför så att ditt namn står med.
OBS både för och efternamn måste skrivas in.

IMG_7362

Inför psykologi som grundskoleämne!

Enligt skolverket är en av skolans främsta mål med grundskoleundervisningen att utbilda eleverna med den kunskap som behövs för att hantera samhällslivet och för att kunna bygga upp en användbar karriär (Skolverket, 2011). Kunskapen som lärs ut ska också spegla kunskapen som i allmänhet finns i vårt kollektiva medvetande, och då psykologi numera kan ses som en betydande del av vår gemensamma kunskapsbas kan det vara intressant att undersöka ett införande av psykologi grundskolan. Skolverket talar även återkommande om att skolan ska vara mer än en kunskapsbas för eleverna, det ska också vara en plats där unga utvecklas personligen. De ska utveckla empati, humanistiska och demokratiska värderingar, självkänsla och personligt välmående (ibid, 2011). De ska utveckla och lära sig om sig själva, och att lära sig om sig själv och sina egna mentala processer underlättas av att ha allmän kunskap om ämnet (psykologi) från första början (Booth & Marton, 1997). Enligt Booth och Marton (1997) så gäller detta allt man ska lära sig: “in order to learn about something you have to have some idea of what it is you are learning about” (ibid, 1997, s. viii)

Psykologi är ett brett vetenskapligt fält vars forskning är av stor tyngd för samhället, då psykologiska forskningsfynd hjälper både friska och sjuka människor till ett mer välmående och kunskapsrikt liv. Forskningen har bidragit till terapier, minnes-, inlärnings- och copingstrategier, och ger individer en förståelse för hur människans tankeprocesser, känslor och beteende fungerar. Varje dag stöter vi på en mängd fenomen, både inom oss själva och i sociala sammanhang, som psykologisk forskning kan ge oss verktyg att bättre förstå. Mängden vetenskapliga resultat och slutsatser har de senaste decennierna exploderat inom psykologin (e.g. DiMaggio, 2002; Field, Sostek, Vietze & Leiderman, 2014; Dobson, 2009; Bramlett & Murphy, 1998). Fältet förväntas växa ännu mer, exempelvis beräknar APA’s Center for Workforce Studies att jobb inom psykologiska fält kommer att öka med 12% de närmsta 10 åren (Novotney, 2011). Framförallt är det neurovetenskap, i/o psykologi (undersöker hur exempelvis företag bättre kan hantera kriser och sina anställdas välmående) och geriatrisk psykologi (undersöker hur äldre kan hantera mentala och fysiska åldersrelaterade förändringar) som förväntas öka (Novotney, 2011).

De senaste 50 åren har den psykiska ohälsan bland unga i världen ökat, och upp mot 20% av alla unga har upplevt en klinisk depression under någon period (Seligman, Ernst, Gillham, Reivich & Linkins, 2009). Socialstyrelsen konkluderar i sin rapport att ökningen av psykisk ohälsa hos unga främst handlar om depression, ångestproblematik och missbruk, men även till mindre grad berör personlighetsstörningar (Socialstyrelsen, 2013). Ungdomars ohälsa är ett problem som stadigt ökar och  undersökningar har visat att de individer bland den unga populationen som upplever sig ha svåra besvär har tredubblats i antal sedan 90-talet (ibid, 2013). Att vara medveten om sina problem och processerna bakom är ofta grundläggande i moderna terapier (Kåver, 2006), och i samma spår har tidigare forskning visat att undervisning i psykologi ökar ungas välmående, lindrar symptomen hos de som redan utvecklat psykiska problem samt har en förebyggande effekt (Shoshani & Steinmetz, 2013). Psykologisk undervisning i en tidig ålder skulle därför kunna vara en förebyggande åtgärd. Ökad kunskap och en förståelse hos elever för psykologiska fenomen kan eventuellt verka som en sköld mot mental ohälsa.

Psykologiprofessorn Joseph Patti beskriver i sin rapport att han under en längre tid funderat på behovet av att införa psykologi i grundskolan. Han ansåg att en sådan undervisning skulle ge eleverna större kännedom om sig själva och samhället de bor i samt ge dem makt att förändra sig själva och sitt beteende (Patti, 1956). 1954 höll Patti i en psykologikurs för 28 åttondeklassare under en termin. De träffades dagligen och kursen bestod av ett brett urval viktiga ämnen från psykologisk forskning, exempelvis personlighetsvetenskap, marknadspsykologi, miljöpåverkan och arv, information om psykologiska hinder man kan stöta på i sitt personliga-, känslomässiga- eller familjeliv samt copingstrategier för att hantera dem. Efter 20 veckor fick eleverna fylla i ett frågeformulär som frågade om elevernas åsikt och intryck av kursen. Även om Patti sökte både positiv och negativ feedback, blev kommentarerna nästan uteslutande positiva, där eleverna vittnade om att deras nyfunna kunskap hade hjälp dem i sitt personliga och sociala liv. Många ansåg att de hade fått en bättre förståelse för hur samhället fungerar på ett sätt som gjorde det lättare för dem att navigera sig i det. Ett av kursens tema var vidskeplighet och flera av barnen nämnde att de nu kommit över denna tro. Ett annat ämne var rädsla, och informationen som delades ut hjälpte ett flertal elever att både komma över sina egna rädslor, och få större förståelse för andras rädslor.
Resultaten är onekligen fängslande, men det finns en del problem med studien. Exempelvis existerar ingen kontrollgrupp, vilket gör att det finns flera variabler som kan ha påverkat resultaten. Psykologilärarens undervisningsstil är unik och kan ha ansvarat för de positiva resultaten. Ett ytterligare problem är att studien publicerades för över 50 år sedan, när både samhället och psykologin som vetenskap såg annorlunda ut jämfört med idag, vilket gör att det kan bli problematiskt att dra konkreta slutsatser utifrån den.

Nyare studier har också studerat införandet av psykologi i grundskolan, fast oftast har studierna inte varit renodlade psykologikurser som i Pattis studie. Ett exempel på en sådan studie genomfördes i Israel. Forskarna var intresserade av att veta hur positiv psykologi som interventionsprogram skulle påverka elevernas kortsiktiga samt långsiktiga psykiska välmående. Interventionen inkluderade träning av alla lärare som under ett år undervisade eleverna i olika ämnen inom psykologi. Den tvååriga longitudinella studien visade att eleverna som deltog (jämfört med en demografiskt liknande skola som inte fick psykologiundervisning) påverkades på flera olika punkter. Eleverna som fick psykologiundervisning visade en minskning i ångest och depressionssymptom, medan kontrollgruppen visade en ökning i depressionssymptom. Liknande såg det ut med self-esteem och self-efficacy som ökade hos deltagarna och minskade signifikant hos icke-deltagarna (Shoshani och Steinmetz, 2013.)

Program som syftat på att höja emotionell och social kompetens hos elever har dessutom resulterat i en akademisk förhöjning (Committee on Defining Deeper Learning and 21st Century Skills, 2012; Schonert-Reichl & Weissberg, 2014). Ett specifikt exempel är Schonert-Reichl et. al. studie (2015) som genomfördes på olika grundskolor i USA. Eleverna fick testa SEL-programmet, ett specialutformat mindfullness-program för barn som lägger stort fokus på att aktivt försöka befinna sig i och fokusera på nuet, på ett icke elaborerande sätt. Vid programmets slut hade eleverna höjt sitt välmående, empati, optimism och perspektivtagande. De stressade mindre och hade minskat symptomen av depression och aggression. De upplevde större kognitiv kontroll och hade även ökat i popularitet bland andra barn. Barnen förbättrade även sina akademiska betyg och förmågor, vilket författarna till studien tror kan bero på faktumet att de mådde bättre generellt. Ökad emotionell och social kompetens leder dessutom till högre stresstålighet (Durlak et al., 2011; Luthar & Brown, 2007), vilket kan behövas i studentlivet. Akademisk inlärning förbättras även av coping-, inlärnings och minnesstrategier (Holt et. al, 2012), strategier som alla härstammar från psykologisk kunskap och forskning. Det är därför rimligt att skolan lär ut sådana strategier till eleverna genom psykologiundervisning, där eleverna får information om hur strategierna fungerar rent psykologiskt och hur man kan använda dem.

Marielle Sterner
Theresa Jurgensen
Jonas Åsbrink
Felix Von Arx
Emma Sandin
Matilda Hallberg
Psykologistudenter på Lunds Universitet

SKRIV UNDER HÄR

Referenser

Bramlett, R. K., & Murphy, J. J. (1998). School psychology perspectives on consultation: Key contributions to the field. Journal of Educational and Psychological Consultation, 9(1), 29-55.

Committee on Defining Deeper Learning and 21st Century Skills (2012). Education for life and work: Developing transferable knowledge and skills in the 21st Century (J. W. Pellegrino, & M. L. Hilton, Eds.). Washington, DC: National Academies Press.

DiMaggio, P. (2002). Needs Cognitive Psychology. Culture in mind: Toward a sociology of culture and cognition, 274.

Dobson, K. S. (Ed.). (2009). Handbook of cognitive-behavioral therapies. Guilford Press.

Field, T. M., Sostek, A. M., Vietze, P., & Leiderman, P. H. (Eds.). (2014). Culture and Early Interactions (Psychology Revivals). Psychology Press.

Holt, N. J., Bremner, A., Sutherland, E., Vliek, M., Passer, M., & Smith, R. (2012). Psychology: The science of mind and behaviour. McGraw-Hill.

Kåver, A. (2006). KBT i utveckling : en introduktion till kognitiv beteendeterapi. Stockholm, Natur & Kultur

Novotney, A. (2011). Psychology job forecast: Partly sunny. Hämtad mars, 2011 från http://www.apa.org/

Schonert-Reichl, K. A., Oberle, E., Lawlor, M. S., Abbott, D., Thomson, K., Oberlander, T. F., & Diamond, A. (2015). Enhancing cognitive and social–emotional development through a simple-to-administer mindfulness-based school program for elementary school children: A randomized controlled trial.Developmental psychology, 51(1), 52.

Schonert-Reichl, K. A., & Weissberg, R. P. (2014). Social and emotional learning during childhood. In T. P. Gullotta & M. Bloom (Eds.), Encyclopedia of primary prevention and health promotion (2nd ed.), pp. 936 –949. New York: Springer

Shoshani, A., & Steinmetz, S. (2013). Positive Psychology at School: A School-Based Intervention to Promote Adolescents’ Mental Health and Well-Being. Journal of Happiness Studies, 1289-1311. doi:10.1007/s10902-013-9476-1

Socialstyrelsen (2013). Psykisk ohälsa bland unga. Stockholm: Socialstyrelsen

Patti, J. B. (1956). Elementary psychology for eighth graders?. American Psychologist, 11(4), 194.

Patti, J. B. (1960). Elementary Psychology for Eighth Graders: Four Years Later. American Psychologist, 15(1), 52.

Booth, S., Marton, F. (1997). Learning and awereness. New Jersey, Lawrence Erlbaum Associates.

M. E. P. Seligman et al. (2009) Oxford Review of Education Vol. 35, No. 3, June 2009, pp. 293–311.

Foto: Marielle Sterner

SKRIV UNDER HÄR

Dik Manusch och nya projekt

Kort om Samhället har på sistone jobbat för att starta upp gatutidningen Dik Manusch i Skåne, och snart är vi äntligen klara! Det kommer att dyka upp tidningar i Lund, Höör och Karlshamn. Dessa kommer kosta 50 kr och 100% av pengarna går till försäljaren! Vi är otroligt glada över att detta kommer igång, även om det har tagit mycket tid och energi från vår sida.

Efter ett möte med Faktum idag kom vi fram till att tidningarna inte ska säljas i Malmö. Detta för att undvika konkurrens mellan grupper som är marginaliserade och som ”slåss om smulorna”.

Vi planerar för en långsiktig försäljning. Då detta är ett helt ideellt projekt är vi beroende av sponsorer. Du kan hjälpa till genom att bli medlem eller genom att ge en donation!

Är du medlem och vill vara med och fundera på idéer med oss? Maila oss på kortomsamhallet@gmail.com!

Är du inte medlem ännu, men vill engagera dig? Då kan du bli medlem här för 40 kr.

Följ oss på Facebook!

3

Varannan vill byta namn på Feminism

Kort om samhället har genomfört en studie med frågan ”Anser du att feminism bör byta namn?”. 246 personer, med olika kön och politiska värderingar, deltog.

1

Jag är feminist. För mig betyder det helt enkelt att jag kräver att män och kvinnor ska behandlas med samma respekt, få tillgång till samma chanser och behandlas lika för lika agerande. De allra flesta feminister säger något liknande. Idén med feminism är simpel och egentligen är det pinsamt att vi ens måste ha de här diskussionerna; det bör vara självklart med jämlikhet och därför bör det vara självklart med feminism.

Vissa vill dock inte identifiera sig som feminister. Det ”låter aggressivt”, de tänker på vissa fåtal feminister som är för högljudda och så tänker de på manshat. Slutsatsen är irrationell, eftersom underlaget för att säga att feminister (alltså alla feminister) är manshatare är mycket tunt. Det är som att säga att alla män är aggressiva och våldsbenägna eftersom det finns en grupp män som är högljudda, och som misshandlar eller brukar våld på andra sätt – underlaget för ett sådant påstående är tunt.

Hur som helst är det väl viktigt att försöka komma överens. I slutet av dagen vill de flesta ha någon form av jämlikhet, även de som säger sig vara tveksamma mot feminism. Jag tror att många av de som är tveksamma hade varit mer öppna om de verkligen kom nära idén av feminism på riktigt, istället för bilden av feminism som fördomsfullt kan målas upp.

Jag har märkt att den här bilden av feminism börjar målas upp med skeva penslar redan vid uttalandet av ordet feminism, för att ”Feminism står för mycket för kvinnor, för feminint, när det egentligen handlar om jämställdhet” (citat från en av våra deltagare). Ett argument för detta är ibland att man hör redan på namnet vad för typ av rörelse det är – en kamp som endast är för kvinnor! Tanken med den här studien vi på Kort om Samhället har genomfört är helt enkelt att undersöka om namnet på kampen verkligen är ett problem eller inte.

2

” Just nu är det en benämning som kan betyda allt eller inget, man får nästan fråga personen var dennes värderingar ligger först ”
Åsikterna var delade, ungefär till hälften. Av de 246 som deltog i studien svarade 55,7 % att de vill ha kvar namnet feminism. De resterande 44,3 procenten svarade att de föredrog olika alternativ, där det populäraste var Ekvivalist.

Av de som ville byta namn var motiveringen oftast en av dessa tre. Feminism innebär manshat. Feminism borde vara könsneutralt då jämställdhet innebär könsneutralitet. Namnet har fått dåliga associationer och bör därför överges.

Av de som inte ville byta lät motiveringarna ungefär såhär. Vi kan inte byta namn bara för att vissa människor har missuppfattat feminism. Det finns en massa namn med ”man” eller ”män” i sig, och det klagar ingen på. Det är rimligt att namnet inte är könsneutralt då det faktiskt är en kvinnokamp som syftar på att lyfta just kvinnor till samma nivå som män.

feminismdiagram

Är det ens genomförbart att byta namn? Flera deltagare har påpekat att det lär vara enklare att ändra folks inställningar, än att ändra namnet. Personligen har jag egentligen svårt att förstå varför namnet ens ska vara ett problem, oavsett vad namnet är. Det viktiga är kampen bakom. Samtidigt är det också viktigt att alla kan ställa sig bakom och komma överens om att kampen är viktig.

Vad tycker du?

Undersökningens frågor hittar du här.

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!