Ny hemsida

8

Tack WordPress för vår tid ihop, nu har vi skaffat en ny hemsida. Denna hittar du här, http://www.kortomsamhallet.se/

Ni som följt oss via blogg kan inte göra detta på vår nya hemsida. Istället hänvisar vi er till vår facebooksida, https://www.facebook.com/KortomSamhallet/

 

Varma hälsningar,

Styrelsen i Kort om Samhället

Annonser

Hur vi inkluderar asexuella i samhället

Sex och sexualitet är en viktig del av alla människors liv. Det pågår en massa bra debatter kring hur vi kan inkludera olika läggningar bättre, men asexualitet blir återkommande lämnat utanför. Här har jag samlat några tips till alla som inte är asexuella, om hur man bättre kan behandla och inkludera asexuella.

Mitt första och största tips är att sluta ge oss tips. Skulle du säga till en homosexuell ”men har du testat det här och det här?”. Skulle du tipsa en bisexuell att vara mer heterosexuell? Skulle du säga till en transsexuell att det går över? Förmodligen inte, så sluta tipsa asexuella om hur vi kan byta läggning. Detta är inte en fas, inte ett val. Det är inte heller att leka svårflörtad eller något annat påhitt. Asexuella blir återkommande inte trodda på och det måste förändras.

En annan sak att sluta med är att försöka leta efter anledningar. Vissa verkar exempelvis anta att asexuella har blivit asexuella på grund av sexuella övergrepp eller dylikt. Kort sagt är detta falskt, av samma anledning som att folk inte är heterosexuella för att de blivit sexuellt utnyttjade av andra med samma kön, eller är homosexuella för att de blivit utnyttjade av andra med det motsatta könet.

Det skrivs återkommande artiklar och snackas om hur vi måste bli sexuellt öppna, som en del av en frigörelse. Det hade varit trevligt om folk kan sluta anta att alla är sexuella och inse att man kan vara öppen som person utan att behöva vara sexuell. Alldeles för ofta stöter jag på åsikter om hur ”tråkigt svennig” man är om man inte är sexuellt frigjord. Vi måste börja respektera att vissa inte vill ha sex.

Det pågår en väldigt viktig debatt om hur man kan representera homo/trans/bisexuella i media. Det är framförallt heterosexuella som syns i media, filmer, serier samt böcker, och självklart ska andra läggningar också få följa t.ex. kärlekshistorier som de kan relatera till. När ska asexualitet inkluderas i den debatten? Jag tror att alla kan på rak arm nämna historier som handlar om hetero/trans/homo/bisexuella, exempelvis är Orange is the new black duktiga på att inkludera alla dessa läggningar. Kan någon nämna en kärlekshistoria som handlar om asexuella? (Om ni kan, maila mig! Jag har länge letat).

Alla vet att homo/trans/bisexuella finns. Få har koll på vad asexualitet är, och få tänker på att människor man träffar kanske är asexuella, även om det bor cirka 100 000 asexuella i Sverige. Så som jag har uppfattat det orsakar bristen på kunskap en ond cirkel, där den asexuella gärna undviker att tala om sin läggning för att slippa stela frågor och fördomar. Man undviker ofta en underlig stämning om man bara låtsas vara sexuell, och om man väljer att inte göra det blir man ofta exkluderad i många sociala samtal. Många asexuella känner att de ständigt måste anpassa sig efter en sexuell värld. Tiden är kommen för att detta inte längre ska behöva göras.

Begreppsdefinition
Asexualitet definieras så här av RFSL: ”En person som inte har någon sexlust eller inte önskar inkludera andra i sin sexualitet. Begreppet används olika av olika personer”. Detta innebär vidare att asexuella fortfarande kan bli kära i andra. En variant är demi/gråsexuell vilket innebär att man kan tycka om sex, men det krävs att man har utvecklat en stark känslomässig relation till den andra först.

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

Psykologi är ett botemedel mot rasism

IMG_4732Psykologisk kunskap kan hjälpa till att förändra oss själva, och därmed att förändra våra samhällsstrukturer. Kunskap om varför rasism och annan diskriminering uppstår, är en viktig del av lösningen och bör därför läras ut i grundskolan, till unga som fortfarande håller på att bygga upp sin verklighetsuppfattning. Skriv under vår namninsamling Inför psykologi i grundskolan här!

Rasism och diskriminering är strukturella samhällsproblem. Om man vill motarbeta rasism måste man undersöka vart problemen och strukturen faktiskt sitter. Mitt personliga svar på detta är att strukturen sitter i befolkningens hjärnor, och överlever på grund av våran kognition och mentala liv. Detta innebär att man måste ta hänsyn till psykologi, sociologi och liknande vetenskaper för att kunna förändra samhällsstrukturen. Man måste lära sig om sina egna samt andras psykologiska funktioner, som exempelvis förklarar varför man skapar sociala grupper och hierarkier, hur man projicerar över dåliga egenskaper och skapar snedvridna uppfattningar om andra grupper som metod för att lyfta den egna gruppen. Om hur fördomar byggs upp och vidmakthålls. Om begrepp som självuppfyllande profetia. Att lära sig om psykologi redan som ung, hade hjälpt många med tidig förståelse av samhället och att få en djupare självinsikt.

Att lära sig om hur något fungerar är grundläggande för att man ska kunna förändra det. Om man går till terapi för att förändra något hos sig själv, exempelvis för att eliminera en fobi eller lära sig att hantera ångest, så är det viktigt att man lär sig att förstå varför och hur problemen uppstår. Detta gäller naturligtvis inte bara inom psykologin, utan exempelvis är det också svårt bygga om en dator eller att omvandla ett matrecept om man inte har den grundläggande kunskapen som krävs.

Ska samhället bekämpa rasism och annan diskriminering måste befolkningen få rätt verktyg för att förstå varför rasism uppkommer och överlever. Samhällsstrukturer och fördomar överförs av vuxna till barn tidigt, så dessa verktyg måste därför även läras ut i yngre åldrar. Detta är en av flera argument till varför föreningen Kort om Samhället har startat namninsamlingen Inför psykologi i grundskolan. Som man hör i namnet på listan, handlar den om att vädja till regeringen att utreda möjligheten för psykologiundervisning i grundskolan. Skolan lär redan ut biologi; om fysiska sjukdomar, hur vår kropp fungerar och vad man ska tänka på för att sköta om den, och det är dags att vi behandlar vårt inre, mentala liv likadant. Vartenda barn och vuxen individ gynnas av kunskap om sig själv och om hur man kan utvecklas. Dessutom är psykologi inte bara nödvändigt, det är också ett väldigt spännande ämne att lära sig mer om.

Skriv under vår namninsamling Inför psykologi i grundskolan här!

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

Låt oss skämmas och vara stolta över det

011

Jag har på flera ställen i media sett Carina Nilsson (S), kommunalråd för socialtjänst, vård och omsorg i Malmö, uttala att det är EU-migranters eget ansvar att ordna med bostad under sin vistelse i Sverige.
Resonemanget är i och för sig förståeligt.
EU-migranterna räknas inte som flyktingar, därför har vi inget tekniskt ansvar (om vi inte börjar dra in mänskliga rättigheter i ekvationen) att ordna med boende. Men det är även ett sätt att avsäga sig ett moraliskt ansvar.

Varför räknas dessa EU-migranter förresten inte som flyktingar? De kommer hit för att fly från en ännu värre situation i sitt hemland. Ofta även i desperation för att hjälpa de i sin familj som är kvar. Om situationen hade varit omvänd – om Sverige hade varit som Rumänien och Rumänien som Sverige – så hade de av oss som har det sämst förmodligen gjort samma val. Eftersom valet går att göra. De får vara här i tre månader, även utan jobb och bostad. Det har vi åtagit oss när vi gått med i EU.
EU-migranter gör inget olagligt. Det är inte olagligt att tigga i Sverige.

Den springande punkten är just moraliskt och medmänskligt ansvar. Inte tekniskt ansvar (även om vi skulle kunna argumentera att mänskliga rättigheter ger oss även ett tekniskt ansvar).
Vilket moraliskt ansvar har vi för att det befinner sig människor i vår stad som bor i något som liknar kåkstäder, som lever i en misär som för de flesta svenskar är helt främmande?
Det är där folk resonerar olika.

Vissa hävdar att det moraliska och medmänskliga ansvaret ligger helt på hemlandet.
Med viss rätt. Hemlandet har definitivt ett ansvar. Men vi snackar om länder här som antingen inte kan eller vill hjälpa dessa människor. Att lägga över ett ansvar på någon annan som inte kan axla det är inte acceptabelt.
Vi skall naturligtvis hantera migrantfrågan även internationellt. Vi måste försöka hjälpa hemlandet att hjälpa sina medborgare. Men problemen för EU-migranterna kvarstår tills detta bär frukt.
Och vem tror vi förresten att vi är när vi anklagar migranternas hemländer för att inte ta hand om sina egna? Vi kan ju inte göra det själv. Vi har gott om egna hemlösa som lever på ungefär samma sätt som migranterna.

Och då plötsligt är vi där… nästa besvärjelse för att värja sig mot dåligt samvete: ”Vi måste ta hand om våra egna först.”.
Plötsligt inkluderar vi våra egna hemlösa i samma grupp som vi själva. Något som vi inte har gjort på väldigt länge. För vilka av de som nu helt oväntat förordar kollektivt ansvar för våra hemlösa gjorde någonsin något för dem innan migranterna började pryda våra gator? Vilka gör något nu? Ingen… Man använder nämligen ordet ”vi” väldigt selektivt för att undvika att ta eget ansvar.
När vi säger ”vi” i meningen ”Vi måste ta hand om våra egna först.” så menar vi nämligen staten, kommunen, hjälporganisationer… ja vilka som helst utom oss själva. Det är ju inte vårt personliga ansvar.

Dags för en bekännelse… Jag har inte bjudit in några EU-migranter att bo hos mig. Jag gör i grunden samma sak som alla andra. Jag är också rädd, bekväm och på äkta svenskt maner – främlingsskygg och nästan sjukligt mån om min egna privata sfär.
Skillnaden är att jag inte skyller ifrån mig. När jag går förbi en tiggare och känner att jag inte har råd att lägga några mynt för fjärde gången samma dag så ser jag inte bort. Jag försöker se människan i ögonen, hälsa i alla fall med en nickning och ibland med en klapp på axeln och konfronterar samtidigt mina egna svagheter. Jag får dåligt samvete, och jag försöker inte förklara bort det. Jag är glad för att jag har ett samvete som kan ta sina törnar ibland.

Med detta sagt… vi BORDE skämmas.
Kanske inte i första hand för att vi inte bjuder in migranter att bo hemma hos oss. Mer därför att vi är så väldigt hala när det gäller att ta hand om andra. Att vi istället för att konfrontera vårt obehag när vi ser tiggare på våra gator för vad det är – dåligt samvete – i stället bestämmer oss för att se bort och att hitta på ursäkter varför vi inte behöver hjälpa till. Men det allra värsta… för att vi lägger över skulden för våra egna obehag på andra. Att vi låter obehaget gå över i ilska och främlingsfientlighet.

– Christoffer Göransson
Följ oss på Facebook!

Extremt hyckleri av extremister

Runtom i Europa växer idag nationalismen och högerextremistiska partier, och en av åsikterna de går på val med är att minska antalet flyktingar. Det kan man tycka är absurt i sig, då frågan kan handla om liv eller död för de utsatta, men samtidigt bidrar de nationalistiska partierna, inklusive SD, till att skapa ännu fler flyktingar.

Inför nästa FN-miljömöte ska representanter från hela världen samlas i Paris i december. En av talarna är Anote Tong, president för önationen Kiribati. Tong har och kommer igen att vädja till världens alla makthavare att lägga ned kolindustrin, som enligt Greenpeace står för en tredjedel av alla koldioxidutsläpp. Vädjan grundar sig i en rädsla för att bokstavligt talat drunkna. FN:s klimatpanel har sedan länge vetat om att Kiribati är en av flera önationer som sannolikt kommer att bli obeboeliga om havsnivån stiger, och de är inte ensamma. Marshallöarna och Filippinerna är också i riskzonen, och bara dessa tre öar skulle tillsammans skapa nästan 100 miljoner flyktingar.

SD borde väl rimligtvis ha den bästa miljöpolitiken, om de nu inte vill ha fler flyktingar? Ändå blir SD återkommande underkända i sin miljöpolitik av alla möjliga miljöorganisationer.

– Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

Läs Naturskyddsföreningens rapport här, eller se sammanfattning på bilden under.

fw

Kampen för ozonlagret

earth-from-space-nasa-20141113224928-54653578cf74a

Även om det sedan flera decennier varit känt att vår miljö är hotad av människan har samhället i stort varit trögt när det kommer till att finna nya lösningar och alternativ. Evans (2011) argumenterar i sin bok Environmental governance att anledningen bakom detta kan förklaras med ett antal hinder som måste övervinnas. För det första är vetenskap och forskares fynd en viktig bas ur vilka lösningar kan komma, men miljövetenskapen är tidvis väldigt osäker, då det är svårt att ge exakta förutsägelser. Oftast pratar man om sannolikheter och ger uppskattningar. Orsakerna kan också vara väldigt osäkert kartlagda, då miljöproblem oftast inte uppstår ur en enda mänsklig aktivitet. Dessutom har lösningarna ofta en subjektiv karaktär då de inte är självklara; det finns olika lösningar vars konsekvenser skiljer sig för olika parter. Det sista hindret enligt Evans är faktumet att miljöproblemen inte bryr sig om mänsklighetens uppritade geografiska gränser. Problemen sprider ofta ut sig över geografiska områden som kräver flera länders samarbete, ibland alla länders. Detta är ofta problematiskt då nationers uppbyggnad fostrar snarare konkurrens än samarbete. Situationen uppmuntrar ibland till fenomenet ”free-riders”, vilket innebär att vissa i gruppen, vissa länder, struntar i att ta sitt ansvar och låter andra ta det.

Det finns dock några ljusglimtar i miljödebatten, och i denna text ska jag fördjupa mig i en av dem.

Jorden skyddas av ett ozonlager, som plockar upp en majoritet av solens ultravioletta strålning. Skulle detta lager försvinna, skulle det medföra extrema konsekvenser för både natur och människa, som exempelvis problem för jordbruk, marina ekosystem samt orsaka cancer och gråstarr. Två amerikanska forskare upptäckte 1974 att ozonlagret kan förstöras när man släpper ut CFC-ämne, som fanns i dåtidens kylskåp och sprejburkar. Nästan direkt efter blev frågan ett hett ämne för allmänheten, som ville se ämnena förbjudas, och mycket aktivism bedrevs. Privata nätverk skapades och ur de växte kraftfulla initiativ, som exempelvis kampanjen ”Ban the can” i USA. Sverige, Kanada och USA blev de första som förbjöd CFC-ämnen år 1978, och kort därefter följde nästan hela världen efter.
När frågan började tas upp anordnades flera konferenser där olika aktörer deltog; regeringar, företag, NGO, och aktivister. Regeringar insåg att makten över denna frågan successivt började delas mellan de och internationella organisationer, företag och NGO:s. 1987 skrevs Montrealprotokollet under, ett viktigt protokoll som i princip hela världens länder (196 länder samt Europeiska unionen) skrev under. I detta protokoll kom man överens om att fasa ut farliga CFC-ämnen. Protokollet gav goda effekter. Produktionen av CFC-ämnen föll 95% från slutet av 80-talet till början på 2000-talet.

Det tog 4 år för att ämnet skulle börja förbjudas, efter att första misstanke dök upp. Denna effektivitet och det goda samarbetet mellan olika parter är unikt. Fallet är ett utmärkt exempel på governance (nätverksstyrning, en modernare version av government) då förändring växte ur initiativ och påtryckningar från både allmänheten, företag, politiker och vetenskapsmän- och kvinnor som tillsammans gjorde sig delaktiga i processen och influerade varandra. Nätverken var flexibla och relativt hierarkilösa

Svårigheterna i kampen
En av punkterna som försvårar miljöarbete är enligt Evans vetenskapens osäkerhet. Intressant nog var kopplingen mellan CFC-ämnen och förstörelse av ozonlagret var på denna tid inte säker. Osäkerheten kvarstod även år 1987 när Montrealprotokollet skrevs under. Det innebär att företag gick med på att förändra sin verksamhet, som kostade de tid och pengar, trots att de hade kunnat ducka för ansvaret genom att säga att det inte finns några säkra bevis. Till en början förnekade dock flera företag som berördes av den nya forskningen att CFC-ämnen skulle vara farliga. Detta är vanligt när företag riskerar att minska sin profit. Även konsumenterna riskerade en viss förlust av att fasa ut CFC-ämnen, exempelvis då det krävdes att de fick byta kylskåp. Detta motstånd försvann dock förvånansvärt snabbt!

En framgångsrik kamp
Många miljöfrågor har starkt stöd från allmänheten, och mycket aktivism bedrivs från både internationella och lokala nätverk. Detta leder inte alltid till förändring, men i CFC-frågan var aktivismen en viktig bidragande faktor. Det kanske viktigaste aktivismen ledde till var att den tillsammans med forskare övertalade både media och politiker. Vidare orsakade detta att företag skulle förlora mer på att inte anpassa sig. Det företag som hade världens största produktion av produkter innehållande CFC-ämnen var amerikanska Dupont. Även om det till en början fanns viss förnekelse av de nya forskningsrönen, valde Dupont att bli ledande i alternativ försäljning. De investerade tid och pengar till att finna bra substitut, vilket skulle göra de konkurrenskraftiga på marknaden. När detta väl hade skett satte det press på resterande företag att också ändra på sig, om de var långsamma hade det inneburit en stor finansiell förlust, då konsumenter hade valt bort de. Dupont agerade på detta vis pga att allmänheten i stort ville det. Dock får man även tillägga att det fanns en viss grad av tur som bestämde. Om Dupont styrdes av helt andra människor hade dessa mycket möjligt kunnat agera olika.
Marknaden var i detta fall också en drivande faktor som underlättade att omvändningen skedde så snabbt. Marknaden var dock beroende av det höga trycka från allmänheten. Vi kan återkommande se, i andra miljöfrågor, att trycket mot företagen inte är stora nog för att det ska vara värt för de att förändra sig, vilket leder till förändring uteblir.
Ur konsumentens perspektiv var det för det mesta av godo att företagen ändrade sig. Konsumenten märkte ingen skillnad av de nya sprejburkarna utan CFC-ämnen, ett faktum som skiljer sig från många andra miljöfrågor. Konsumenten behövde inte sänka sin levnadsstandard eller lägga ut en högre summa för produkten. Gällande kylskåp handlade det om en engångssumma för att köpa ett nytt, vilket får ses som ett mindre hinder.

Ozonlagret visade sig vara väldigt känslig för den förändringen vi utsatte det för, och skulle inte ha anpassat sig till situationen. Om vi hade fortsatt använda CFC-ämnen hade detta lett till en ännu större förstörelse, med ännu grövre konsekvenser. Därmed hade man kunnat säga att detta ekologiska system har låg ekologisk resiliens, vilket innebär låg förmåga att absorbera och anpassa sig till störningar och förändringar. Om ozonlagret hade haft hög resiliens hade politikerna kanske valt att inte agera lika snabbt.
Marknaden och politikerna var dock snabba med förändring. Detta kan ha berott på att substitut till CFC-ämne var relativt lätta att hitta och att dessa inte var sämre samt att motivationen var hög. Man kan säga att berörda parter i denna miljöfråga hade hög resiliens, eftersom de var relativt enkelt för de att förändra sig.

Fallet med CFC-ämnena har lärt oss några viktiga saker. Det har lärt oss hur bra det blir när vi agerar snabbt – idag är ozonlagret snart läkt. Det har lärt oss att vi måste konkretisera problemen. Att vi måste lita på forskarna och aktivisterna i ett tidigt skede. Att marknaden inte behöver se klimatkrisen enbart som ett problem, utan även som en möjlighet för innovation, nya arbetstillfällen och utveckling av verksamhet. Världens större företag kan se på Dupont och få det bevisat att det går att ställa om till miljövänliga alternativ utan att det nödvändigtvis behöver medföra något negativt, om man är med och utvecklar dessa alternativ. Och att göra det tidigt kan göra företaget konkurrenskraftigt. Framförallt har vi kanske lärt oss att när alla samhällsaktörer tillsammans jobbar åt samma mål, blir det snabbt en förändring.

Evans, J. P. (2011). Environmental governance. Routledge.

-Marielle Sterner
Följ oss på Facebook!

1473687

Effekten av ekonomiska incitament

111

Miljödebatten och klimatforskare har sedan många år tillbaka visat att vi står inför ett massivt klimathot som måste motverkas, annars väntar konsekvenser som kan vara förödande för oss och världen som den ser ut idag. Ändå tycks arbetet gå relativt långsamt framåt, och en av orsakerna verkar vara att miljöarbetet vägs mot ekonomiska syften. Alldeles för ofta tycks ekonomiska förtjänster bli överprioriterade och ett hinder för miljöarbetet. Kanske av just denna anledning är många positiva till att använda pengar som incitament för att få privatpersoner, företag och länder att arbeta mer miljövänligt. Dessa ekonomiska incitament har visats vara effektiva, men räcker det som lösning till klimatkrisen?

Koldioxidskatt och subventioner
9789100142476_200
Ett exempel på ekonomiska incitament är att skatta eller bestraffa icke-miljövänliga aktiviteter. I boken Makten över klimatet skriver Christian Azar (2008) återkommande om hur koldioxidskatten i Sverige har varit väldigt effektiv för att sänka koldioxidutsläpp. Sedan den industriella revolutionen har koldioxidutsläppen varit i stadig tillväxt, och är idag tillsammans med andra växthusgaser ett stort klimathot, med följd av ökade temperaturer runtom i världen. Redan idag har den globala temperaturen ökat med 0.7 celsiusgrader sedan 1900-talet, och ökningen tros bli värre (upp till 6 grader). Detta kan bland annat leda till smältande isar, förstörda ekosystem och uttorkning av geografiska områden. Som svar på detta införde Sverige en skatt för att släppa ut koldioxid. Detta ledde till man i många fall ersatte olja med biobränslen för uppvärmning av hus då det blev mer lönsamt. Även energieffektivisering, exempelvis att se till att man återvinner värme i fabriker istället för att släppa ut den, ökade då även det blev mer lönsamt. I Norge infördes en koldioxidskatt för deras olje- och naturgasutvinning vilket orsakade att företagen tjänade mer på att fånga in koldioxiden och lagra den under jordskorpor, en teknik som funkat effektivt där.
Koldioxidskatt fungerar som en piska, men det finns även morötter. Exempelvis är statliga subventioner avgörande för både Danmarks blomstrande vindenergimarknad, och Japans marknad för solenergi. Subventioner innebär att staten bidrar med pengar för att bära upp och fortsätta utveckla en bransch eller ett företag.

Koldioxidskattens och subventioners effektivitet visar oss att företagen går med på att sänka utsläpp av ekonomiska skäl, framför miljöskäl, i föregående exempel.

Fallgropar med ekonomiska incitament
När det blir ekonomiskt lönsamt att vara miljövänlig kan aktörer spara pengar. Vissa farhågas att detta leder till den så kallade re-bound effekten, vilket innebär att man använder pengarna man har sparat till att konsumera extra mycket. Exempelvis kan sparade kostnader för el året därförinnan leda till att man plötsligt istället har råd med en Thailandresa, och via flyget släpper man alltså ut ännu mer utsläpp. Azar påpekar dock i sin bok att re-boundeffekterna är begränsade. Billigare bilbränsle leder inte till att man kör bil oftare. Effekten existerar dock och är något konsumenter bör ha i åtanke. Satsningar på informationsspridning samt ett ökat intresse för kultur och andra icke-materialistiska sätt att spendera pengar kan vara ett botemedel för re-boundeffekten.
Att se till att brist på miljövänlighet blir ekonomiskt olönsamt har också sina problem. USA, med sina enorma kol- och oljetillgångar, har länge haft en stark lobbyverksamhet emot koldioxidskatter. Ett av huvudargumenten mot koldioxidskatten är att om vi beskattar koldioxid så kommer amerikanska företag att flytta produktionen utomlands, vilket inte bara skulle innebära ett problem för deras ekonomi, med förlorade jobb i USA, utan även ett eventuellt problem för miljön. Problemet med att industrier och verksamhet flyttas utomlands för att undkomma skatter är att det leder till ökade transporter och elen produceras troligen i ett land med sämre miljölagar. En lösning till detta vore att bidra till att u-länderna förbättrar sina miljölagar, men vi ser återkommande att de är kritiska inför detta. De anser ofta att dagens klimatkris har orsakats av västvärldens missbruk av resurser, och att än idag står u-länderna bara för en bråkdel av utsläppen jämfört med i-länderna. Att förbättra miljölagarna kan slå tungt mot deras ekonomi. Många anser att det vore orättvist att förhindra dem från att utvecklas till samma ekonomiska och materiella standard som i-länderna bara för att de ska behöva betala för i-ländernas oansvariga konsumtion. Azar anser att även om detta är en viktig poäng, måste u-länderna ändå förbättra sina miljölagar och sitt klimatarbete. Kanske skulle man kunna använda ordspråket ”två fel gör inte ett rätt” som förklaring.
Det går också att förändra reglerna inom i-länderna angående att flytta produktionen utomlands, exempelvis kan man bestämma att ens egna lands regler gäller även om man flyttar en del av verksamheten utomlands.

Koldioxidskatten fungerade bra, men liknande förslag på skatter väcker även andra känslor hos befolkningen. Ett exempel på detta är köttskatten. Köttkonsumtionen står för 18% av världens utsläpp, och kräver dessutom stora ytor. Om en köttskatt hade kunnat leda till att vi konsumerar mindre kött och istället mer utav andra proteinkällor, tex baljväxter, hade detta gett goda effekter för miljön. Ändå har vi ingen köttskatt, och som Azar (2008) beskriver det har debattklimat idag inte kommit så långt fram i frågan. Enligt mig avslöjar detta en annan svaghet med ekonomiska incitament, nämligen att de inte fungerar för saker vi är villiga att betala lite extra för, vilket verkar vara både kött, men också andra element i vår bekväma västerländska livsstil. Vi har för svårt att ge upp livets goda inslag, för att nedgradera oss. Att vi konsumerar mindre är viktigt för miljön, och om det inte räcker med en högre skatt på varor måste vi ta till andra metoder som kanske inte handlar om ekonomiska incitament överhuvudtaget.

– Marielle Sterner